Kilskrift

Undervisningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.

Ibland när det här kommer upp kan det hända att den jag diskuterar med vill visa på motsägelsen i det. Undervisningen ska vara förankrad i forskning. Hur forskar man på något som inte är prövat i verklighetens erfarenhet. Vill du vara rent ordagrann så kanske du inte får det där att gå ihop. I sanningens namn tror jag inte att den exakta noggrannheten är det vi ska haka upp oss på. Dom flesta gör nog inte heller det.
Jag får ofta frågan om vilken forskning som finns bakom just flippat klassrum. Vill du ha just om flippat klassrum så finns det en hel del att hämta på Flipped Learning Networks hemsida. Det går dessutom att använda forskning om både synligt lärande och formativ bedömning på flippat klassrum som modell.
Det finns ganska många C-uppsatsen från landets lärarhögskolor om flippat klassrum. Det är i och för sig roligt att så många studenter intresserat sig för modellen, men samtidigt känns ämnet ganska snävt eftersom alla de jag har läst är fokuserade på matematik och att använda sig av film. Ibland har skribenten inte ens brytt sig om att snäva av sitt "forskningsområde" utan kör på ändå. Hen missar helt enkelt att flippat inte alls måste använda film, vilket för mig förstör lite av trovärdigheten i det jag läser. Vill man vara trovärdig bör man ha bättre koll på grunderna i flippat. (Bara som ett tips.) Sen kunde man önska att studenter inom fler ämnen på lärarhögskolan visade ett intresse för flippat klassrum. En önskan, som sagt var.
Jag har skrivit två av de där rackarna och vet att det inte är något man svänger ihop på en kafferast. Förlåt. Det är inte något som jag svänger ihop på en kafferast i alla fall. Jo det är bra att de här uppsatserna skrivs ändå, inte tu tal om saken.

Men när vi nu inte har en aning om vad vi sysslar med inom digital skolutveckling... Ja förutsatt att vi måste förlita oss på forskarnas vilja att studera exakt det fenomen vi väljer att arbeta med när vi undervisar. Hur kan vi då veta att vi är på rätt spår? Näväl. Hur kan vi åtminstone inbilla oss av vi är det? För någonstns plockar vi vä våra idéer? Någonstans behöver våra idéer om praktisk undervisning stötas och blötas och få en bättre form. Det är det vi gör i sociala medier. I alla fall om vi inte delar skola med ett antal lika entusiastiska tokar som oss själva. För ensam är inte stark. Kollegoism, var ordet sa Bull.

Jag tror att det var för ungefär ett och ett halvt år sedan som jag först fick veta att ett gäng forskare vid Göteborgs Universitet (Insititutionen för pedagogik, kommunikation och lärande) hade ansökt om pengar för att kunna starta ett forskningsprojekt om lärare som har den tokiga idén att ägna sig åt pedagogisk IT-utveckling inom andra strukturer än de som finns på den egna arbetsplatsen. Jag blev från början tillfrågad om att få vara med på ett hörn som referens och har väntat precis som forskargänget i Göteborg på beviljade anslag. Pengar får man inte hur lätt som helst. Det har gått upp och ned under den tid som varit sen jag fick det första mailet. Så någon gång i slutet av förra året fanns möjligheten att sätta igång när projektet satte fart med hjälp av Vetenskapsrådet.
Projektet heter Flipped educatin movement (FEM) och tar alltså sitt avstamp i den otroligt starka flippade gemenskapen som finns bland anat i gruppen Flippa klassrummet på Facebook. Jag startade gruppen för snart tre år sedan. Då var vi ca tio stycken, varav nio inte riktigt förstod vad det hela gick ut på. Vare sig när det gäller flippat eller det här med att vara med i pedagogiska grupper på Facebook. Idag är vi nästan 13000 medlemmar i gruppen. Det är den näst största communityn utanför USA för flippande lärare. Redan när vi var 5000 medlemmar fick jag Jonathan Bergmann att bli ganska förvånad över det höga medlemsantalet och jag han bjöd in mig till sin podcast The Flip side där vi pratade om fenomenet. Jag bloggadeäven om det, som sig bör. Avsnittet heter The Flipped Movement Reaches Sweden and Debunks a Myth.

Tillbaka till FEM. Såhär beskrivs projektets syfte.

"Syftet med detta projekt är att studera dessa framväxande praktiker där lärare ägnar sig åt pedagogisk IT-utveckling utanför traditionella strukturer och skolan som organisation. Genom att ta ett innovativt forskningsfokus för att analysera lärares professionella IT-kompetensutveckling syftar projektet vidare till att bidra till forskning om IT och skolutveckling. Projektet tar sin utgångspunkt i ett exempel på en snabbt växande undervisningsmodell, såväl internationellt som nationellt, med stark tonvikt på att använda sig av digitala verktyg: det flippade klassrummet."

Det som är riktigt kul är att det här kan få effekter även för andra grupper av lärare som gillar skolutveckling som sker lite utanför de traditionella ramarna. Det berör inte bara Flippat klassrum, även om det är vad som ligger till grund för arbetet. Inte nog med det. Resultaten av studien ska sen ut i verkligheten.

"En särskilt viktig målsättning med projektet är att förutom att bidra till diskussionen kring den flippade-klassrums-modellen genom vetenskapliga publikationer, också återkoppla resultaten mer direkt till lärare genom att presentera pedagogiska konsekvenser från vår forskning som inslag vid lärarutbildningar, i fortbildningssammanhang och i populärvetenskapliga publikationer."

Det ska ut till lärare som ska förankra forskning i sin praktiska verklighet och det också hitta till lärarutbildningen.
Det här grymt häftigt! (Det är ett gammalt uttryck säger mina barn, men vadå - jag är gammal.)Dessutom får jag vara med på det här. Hade du sett mig nu skulle de se mina glädjeskutt.
I slutet av februari så ger jag mig av till Göteborg för att få prata kollegialt lärande och flippat klassrum. Yes!

Joy swinging, CC (by), Loren Kern

Ännu en grisblinkning. Det började med en fråga i forumet Flippa klassrummet. Det startade med frågan

"Vad heter programmet där man väljer ett ord eller flera som sedan slumpmässigt skapar en snygg bild med olika typsnitt och storlekar?"

Svaret på frågan kan vara många. Mina första tankar när det gäller ordmoln brukar gå till Wordle och Tagxedo. Wordle är enkelt, men i Tagxedo kan man göra lite mer. Här bredvid är ett exempel på ett ordmoln i form av Ada Lovelace. (Och m du inte vet vem det är så är det dags att du tar reda på det. (Lite synd att det lite ser ut som om hon hade en mustasch bara.)

I vilket fall insåg jag i tråden att jag inte riktigt visste vilka appar som fanns för att göra ordmoln. Först prövade jag Word cloud ABC Ya. Det är en app som är gratis och den är väldigt enkel, men det visade sig att det inte gick att få med de tre små bokstäverna å, ä och ö. Det kanske du tycker är viktigt när du arbetar i Sverige, i vilket fall så tyckte jag det. Men vill man ha något gratis så är den helt ok. Sen prövade jag TagCloud. Den appen kostar lite pengar. Jag kan uttrycka det som så att det kostar 3 kronor för varje extra bokstav som du får med i den appen. I ärlighetens namn är den lite snyggare också. Både i layout, enkelhet och utförande av uppgift.

I vilket fall resulterade det i att jag la ut en #gissapolitikern på Twitter. Jag kopierade helt enkelt ett av Björklunds tal för att se vilka ord som var vanligast. Från det gick jag vidare i tankebanan. Det kan bli ett väldigt intressant sätt att arbeta med The Big Five. Här har jag tex skrivit ner verb som visar på The Big Five (i största allmänhet inom de olika förmågorna), men ordmoln kan lika gärna göras för varje kategori i The Big Five.

Om man använder ordmoln kan man med hjälp av eleverna hjälpas åt att analysera olika texter. (Värt att notera är då att det går att ta borde de ord som man inte vill ha kvar. Ord som och, är och det kan, som du säkert vet, förekomma väldigt ofta i en text. När du gör ett ordmoln så blir nämligen de vanligaste orden också de som blir störst.

Vidare. Ta en text och gör en flipp på det. Låt eleverna komma fram till vad texten eller boken handlar om. Vilka är de bärande orden? Går det att lista ut vad boken handlar om? Låt eleverna skriva en egen berättelse utifrån ett ordmoln och låt de sedan jämföra med varandra. Gör en Wordle på verb, substantiv eller pronomen. Diskutera vilka ord som går att ta bort för att en text ska fungera utifrån sitt syfte. Möjligheterna är oändliga!

Som avslutning ett ordmoln från Rudyard Kiplings Riki-Tiki-Tavi. (Med just titelnamnet borttaget.)

Det här skrivs i feberyrsel, så möjligtvis blir sammanhang och ord därefter.
Hav tålamod, mina vänner!

Jag gillar lärarpriser. Jag älskar att vara med om när lärare prisas och lyfts. Även om det inte TV-sänds som Kristallen och visas upp lika ego i direktsänd TV (vilket borde göras!) så visar det i alla fall att någon försöker uppmärksamma vårt yrke. Utan oss inget Kristallen-pris om man tänker efter.
Ett av de pris som finns är Lärarpriset. Det delas ut av Handelskammaren. Lärarpriset letar efter "Sveriges bästa lärare".

"Genom kampanjen "Sveriges bästa lärare" vill Handelskammaren hitta en lärare som inspirerar och entusiasmerar. Priset ska hylla det som är bra med skolan och lyfta läraryrket."

Det låter väl bra! Priset har delats ut två år och prisets har också två år i rad (svårt annars) delats ut till två gymnsielärare. Det är alldeles säkert två utmärkta lärare. Jag känner dom inte, men varför skulle det inte vara så? Så när jag kollade upp lite om priset blev jag fundersam. Var det här ett pris enbart för gymnasielärare? Jag får en känsla ibland av att priser av det här slaget delas ut lite skevt och med övervikt mot de senare åren i skolan. Jag frågade alltså Lärarpriset hur det var med den saken, var det här enbart ett pris för gymnasielärare?
Svaret såg ut så här:

Jättebra! Det finns massor av jätteduktiga grundskolelärare i Sverige!
Alltså startar jag en kampanj!
Hjälp mig att göra en lista med suveräna 1-6 lärare att nominera!
(Alla ni gymnasielärare och högstadielärare får ursäkta, men nu vill jag ha lite jämvikt åt motsatt håll. Tyvärr går det inte att inkludera vare sig fritidspedagoger eller förskolelärare här.) Så nominera gärna lågstadielärare "en masse". Tydligen är det brist på såna nomineringar.
Nästa kampanj är att få DIU att få riktigt mycket att göra genom att se till att ännu fler kommuner har någon lärare nominerad på deras lista till Guldäpplet. jag återkommer att kampanja för det lite senare. Eller också så passar du på att nominera där också.

Det här är mest för att göra det enklare. Självklart kan du nominera på egen hand också. (Följ i såna fall länken till priset i början av inlägget.)
Sista datum för nominering till lärarpriset är.24 april. Skriv ner dina förslag och motiveringar i formuläret nedan så skickar jag in det sen. Kör!

Jag har suttit på ett möte i Göteborg och varit i på mitt bästa prathumör. När jag åkte ner till västkusten så visste jag att det skulle bli ett både roligt och intressant möte. Det blev ännu roligare och ännu intressantare!
Jag och fem andra personer har väntat på det här mötet länge nu. Hade vi fått välja så hade det nog skett tidigare, men i forskningens värld går inte allt så där fort som man skulle vilja.
Nu sitter jag i en stuga på Sotenäset och försöker jag smälta det faktum att det finns fem personer som tycker att det här med att fortbilda sig via sociala medier är bland det intressantaste som finns. För det mötet handlade om var ett forskningsprojekt som faktiskt ska ta reda på vad det är som händer när vi lärare engagerar oss i sociala medier med fokus på skola och skolutveckling. Hur kommer det sig egentligen att vi blir så uppslukade, varför ger det oss så mycket och varför landar den sortens fortbildning ofta så mycket bättre än "den gamla vanliga fortbildningen" som oftast sker på våra skolor?

Jag kan tänka mig att du, precis som jag, har en uppfattning om varför. Frågan är nu om det vi tror också är något som kan befästas med forskning. Jag kan tänka mig att det i en förlängning dessutom kan ge oss ledtrådar till hur vi bör utforma fortbildning ute på skolorna för att det ska få bättre fäste. Jag säger inte att all fortbildning ute på skolorna är dålig och alltid faller platt. Frågan är väl kanske snarare vad det är som gör att den "frivilliga" fortbildningen på sociala medier blir allt vanligare och vad ligger bakom det faktum att det blir allt fler som tar del av det?

Innan jag startade gruppen Flippa klassrummet var jag ändå mycket ute i sociala medier och letade studs till mina funderingar och tankar via olika diskussioner. Det sågs ofta... nej faktiskt alltid som väldigt konstigt hos mina kolleger på skolan där jag arbetade. Så fort jag tog upp en referens till en diskussion som jag hade haft på nätet så tittade de på mig som om jag inte bara såg ut som ett ufo, utan faktiskt också var ett. Sen startade jag min facebookgrupp - Flippa klassrummet. Det var nu ca tre år sedan och jag skriver "min" eftersom den ursprungligen skapades ur ett högst egoistiskt perspektiv: Jag ville kunna diskutera med andra det som intresserade mig själv så mycket! Jag vet att jag tvångsenrollerade mina närmsta kolleger, eftersom man var tvungen att ha några medlemmar för att kunna starta en grupp. Gruppen växte väldigt sakta, men det blev fler.

När jag stolt kunde konstatera att gruppen hade ca 100 medlemmar fick jag höra att det nu inte var så konstigt eftersom jag "tvingade alla att vara med". Nu var det väl inte riktigt så jag såg på det. när jag fick höra att "du hänger på Internet alldeles för mycket". Har man nu "hängt på Internet" sen dess begynnelse och alltid sett dess fördelar så leder såna kommentarer till att man inte delar med sig så mycket av det man hittar på nätet till slut. Min räddning blev väl just att starta gruppen Flippa klassrummet. Någontans gjorde det mig ledsen att andra inte såg potentialen i en pedagogisk grupp på Facebook, samtidigt så var gruppen mitt stöd när den så blev allt större. På tre år har det blivit en väldigt stor grupp. Mitt egoistiska perspektiv har i och med det också utvecklats till kollegoistiskt.

Jag har alltid haft det ganska fasta målet för gruppen från början: att den ska vara ett forum att finna råd och stöd för den som vill flippa klassrummet. Det stöd som jag i begynnelsen kände att jag själv inte hade. Jag är ensam administratör, vilket kanske kan ses som egoistiskt, men jag tänker att det är en fördel när det uppstår problem med vad som ska finnas med i gruppen och inte. Eftersom jag hela tiden tänkt att gruppen ska ha fokus på just flippat så behöver jag inte komma överens med någon annan om vad det fokuset är. Samtidigt så rådgör jag ofta med enskilda aktörer i gruppen genom att skriva egna inlägg samt diskutera i andras, så jag hoppas att jag inte agerar allt för mycket diktator. Som jag har förstått det så är gruppens medlemmar nöjda just med det faktum att gruppen är så fokuserad som den nu är. Jag tror att den är mycket det just för att jag aldrig lämnat gruppen åt dess öde. Jag är hela tiden aktiv, läser alla inlägg (försöker åtminstone) och finns alltid att nå om så behövs. Jag godkänner heller inte bara alla som vill gå med i gruppen utan har faktiskt kollat upp varenda en av de snart 13000 medlemmar som finns i gruppen! Ingen fara, jag har inte stalkat dig, men jag har kollat upp att du med störta sannolikhet är en genuin person och inte ett troll eller som kommer att lägga ut erbjudanden om lån eller annat spam. Väldigt mycket av det jobb jag gör i gruppen, ja det syns inte helt enkelt. :)

Nu vill alltså en grupp forskare (vi kan kalla dom för Mona, Annika, Annika, Tom och Louise, eftersom de heter så) forska om "nya arenor för lärardriven pedagogisk utveckling av IT i skolan" och de vill använda gruppen Flippa klassrummet som exempel. Och där står jag och är en viktig del av det. Det här är en grupp forskare med oerhörd mycket relevant erfarenhet. Allt det arbete jag gjort på bland annat Facebook... Det är "någon" som har sett det. Jag kan lova att det knäpper till i hjärnan en del när man pratar med ett gäng som har 100 % koll på allt man skrivit på bloggen och det mesta man skrivit i en facebookgrupp under tre års tid! Inte för att just att det hela skulle bli forskat på som var meningen med att starta gruppen, men jag måste medge att det känns som ett ganska stort erkännande av allt det jobb som jag ändå har lagt ner. Med ren kollegoism som drivkraft. Ett arbete som jag gjort högs frivilligt och med stor glädje. De som backar upp den här forskningen är dessutom Vetenskapsrådet. Det känns rejält gediget.

Det absolut bästa med det här är ändå det jag tidigare var inne på: att det vi som lärare gör på sociala medier faktiskt betyder något. Det är inte längre några som tittar skeptiskt på mig när jag pratar om mitt skolutvecklande arbete i sociala medier. Nu är det tom ett gäng som vill forska på mitt engagemang! Rent själsligt "from rags to riches"!
Det är dags att vi alla som engagerar oss och driver så mycket inom skolutveckling i de sociala medierna börjar greppa hur betydelsefullt det faktiskt är. För visserligen tar det här forskningsprojeketet avstamp i den lilla grupp som jag startade, men det här kan få positiva följdeffekter för oss alla. Kanske ni andra redan har gjort det. Jag har greppade det inte riktigt ordentligt förrän jag satt i ett konferensrum i Göteborg och sågs som ett unikum. Inte som ett ufo-unikum, utan som en person som var del av något unikt i mycket positiv mening.

Det kommer att dyka upp mer om det här i Facebookgruppen. Så håll utkik!

Det här är bara början!

...du har en dator till varje elev.
...besitter en kunskap som är så självklar att du inte ens behöver fundera över den.
...har ett mandat att driva och påverka samt ta beslut.
...har en plattform för att driva dina åsikter.
...kollegerna spelar på samma planhalva.
...ledning och kolleger stöttar.
...tid ges och utrymme finns.
...alla håller med.
...omgivningen ger tillåtelse och lyfter.
...det är flera som drar.
...elevsynen är densamma.
...alla applåderar oavsett vad du än gör.
...du inte tycker något alls egentligen.
...egocentriska mål väger tyngre än eleverna.

Kvar står den lärare som är väldigt ensam i sitt tyckande.

Jag har funderat mycket de senaste dagarna på hur vi borde tänka för att få med oss fler. På flippat klassrum, att arbeta med digitala verktyg, på att synliggöra lärandet och att ha en elevsyn som faktiskt gynnar eleverna i sak och inte bara i prat. Inte bara på egna skolan, i en nischad facebookgrupp eller bland andra som du följer och ger RT i sociala medier. Det är som att vi glömmer att världen är större än den lilla verklighet vi väljer att agera i. För även om det ger en trygghet så behövs större och vidare steg ifall vi inte ska bli ensamma i vårt tyckande ändå. Om vi inte, trots att vi anser oss vara
vidsynta och framåtsträvande, glömmer att vi inte bara får ha ett perspektiv som utgår från oss själva.

Börja inte gräva där du står.
Hjälp någon annan att gräva där hen står.

Här kommer ett tips på en rolig app att flippa med. Den kostar sådär halvmycket med pengar, men du kan göra otroligt mycket med den. Ett utmärkt sätt att flippa på, eftersom varje serie rymmer lagom mycket information och för att det fångar elevernas sinnen med sin serieform.
Appen är lätt att jobba med och det går att använda egna bilder och alla möjliga serietypiska bilder som finns i appen var för sig eller i kombination. Du kan göra din flipp som en serie eller som film. Det går också att lägga till ljud om du vill göra det.
Appen finns för både ios och android.

Varsågod - ett exempel från Comics Head...

Det är i alla fall inte ett av mina vanliga blogginlägg. Jag vill bara berätta om mina elever. Inte så bara. Något litet, men jag gillar att skryta om mina elever. I stort och smått.

Häromdagen satt jag utanför klassrummet en stund för att kunna gå igenom resultat med eleverna en och en. Arbetar du ensam i klassrummet så är du i det läget beroende av att eleverna klarar av att arbeta själva ett tag. Mina elever är, som många andra klasser, inte helt säkert alldeles tysta. Frågan är om jag ens vill ha det så totalt tyst. Jag vill inte att det blir så mycket prat så att hela lektionen förstörs, men visst samtal måste man räkna med i ett klassrum anser jag. (Om inte annat - hur många arbetsplatser råder det total tystnad på?) Jag var den här lektionen däremot beredd på att behöva titta in då och då för att om inte annat ha koll på läget.
Tiden gick. Jag pratade med elev efter elev. Efter ett tag inser jag att jag inte har tittat till klassen. Det var helt tyst därinne. Verkligen tyst. Alla verkar arbeta med vad de skulle. Man hade verkligen kunnat höra den där berömda knappnålen falla. (För övrigt en väldigt verklig knappnål som min lärare i 6:an ibland faktiskt testade oss med.) Samtidigt inser jag att varje elev som kommer ut till mig har med sig en lapp. Alla elever har med sig en lapp... och tar den med in i klassrummet igen. Fyra elever kvar av tjugosex. Jag bad att få titta på lappen. Där står nedplitat med stora röda bokstäver:

Gå till Karin!

Någon fiffig filur hade skrivit lappen som sedan hade passerat från den ena till den andra när jag bett dom säga till nästa att komma ut till mig. Resultatet var det otroligt tysta och lugna klassrummet. Jag tror inte att min stolthet grundade sig i det faktum att klassrummet var så tyst, för precis som jag skrev ovan så räknar jag med en viss ljudnivå. Det som gav mig glädje var den respekt de visade varandra och mig när de visste att läget var lite speciellt. Fröken kunde inte ha hundra koll om alla skulle kunna få sitt samtal. Alltså beslöt de att tillsammans sluta upp kring att ge alla möjligheten att hinna prata med mig. Därför var min stolthet över deras prestation så stor!

Det händer mycket i min klass. Alla dagar eller lektioner blir inte så som jag beskrivit den här lektionen. Det finns många olika anledningar till det. Självklart är det inget jag lägger ut på bloggen. Men det är viktigt att tala om att det finns många tillfällen då jag kan känna att mina elever är väldigt mycket värt lärarjobbets märkliga krumbukter i övrigt. Såna goa ungar det är mitt i allt som händer!

Det tog över ett år, men nu har jag fått min komplettering av lärarlegitimationen. Det tog tre vändor med olika kompletteringar som jag egentligen inte hade så mycket med att göra själv, det var mer Skolverkets information som falerade. I vilket fall som helst har pdf-filen landat i min inkorg nu.

Innehållet så.
En del hade jag bett om, anat blev intressanta överraskningar
Förutom min grundläggande behörighet i först och främst alla SO-ämnen och svenska, så fick jag nu tillagd behörighet i NO och teknik upp till årskurs 6. Det känns bra. Om vi ser på det lite bredare så kan jag nu undervisa från förskoleklass (japp, det slank med på något otippat vis) till gymnasium och komvux. Jag hade ansökt om att få behörighet i sociologi på gymnasiet och det fick jag ganska självklart. Som jag förstått det så är det inte helt vanligt att ha utbildning på C-nivå i sociologi, så det sitter inte fel. Dessutom gillar jag ämnet skarpt. Utöver det har jag nu behörighet att undervisa i

Humanistisk och samhällsvetenskaplig specialisering
Humanistisk och samhällsvetenskaplig spets inom försöksverksamhet med riksrekryterande gymnasial spetsutbildning
Samhällskunskap på gymnasieskolans introduktionsprogram

Känns helt ok. Förra gången jag fick det där mailet från Skolverket blev jag mest förvånad över min behörighet i svenska som andraspråk. Jag kan fortfarande inte minnas några specialkunskaper där, men det står kvar på legitimationen. Den här gången hoppade jag mer till på en "olikhet", eller vad man ska kalla det. Det faktum att jag är behörig i att undervisa i matematik upp till årskurs 6 i känns relevant, men det gäller inte för sameskolan. Där är jag bara behörig upp till årskurs 3. Jag vet inte vad som händer i årskurs 4 i marematik i sameskolan. Jag kan bara anta att behövs gedigna kunskaper i samiska inom de ämnet då. Samtidigt som det inte tycks vara fallet för de samhällsvetenskapliga ämnena och svenska, för där är det klartecken upp till år 6.

Jaha... Den dag jag förstår mig på det här systemet bjuder jag mig själv på en glass. Det viktiga för mig var trots allt behörigheten för att kunna undervisa på gymnasiet. Någon som har ett bra jobb i Stockholm att erbjuda? ;)

Det här är den andra trappan som jag översätter. Den första, Utvecklingstrappan, behövde jag göra lite bättre upplösning på också, vilket inte behövdes på den här. Den visade sig bli väldigt populär och jag vet att det finns upptryckt i många klassrum.
Men det viktiga med båda trapporna är att jag inte bara tagit idén och gjort om lite. Även om det handlar om en enkel översättning så innebär det ett förtroende att låna någons verk, än mer att göra om det. Alltså är det viktigt att fråga om skaparen av vereket har gett sitt godkännande. Och även om det är ett verk med fullständig copyright så kan det vara värt att fråga.
Den här gången var det väldigt enkelt. Twitternamnet står på bilden, så jag skickade en tweet med en fråga till Sylvia Duckworth, en kollega i Kanda. Sylvia tyckte att det var helt ok, så här kommer översättningen till svenska.

Vips hade jag själv klättrat på stegen 2, 7, 9 och 10 utan några större problem. Bara man håller sig på högra halvan kan man åstadkomma mer, uppleva mer och vara mer en del av... något. Vad som helst.

Jag tror att det är samma sak med mycket annat än just det jag nu gjorde. I skolan finns det tex ibland en tendens att vi lärare sitter och väntar på att saker och ting ska hända. Vi förväntar oss att andra ska mata oss med kunskap, information och säga till oss exakt vad vi ska göra. Det är som om vi fastnar på första delen av steg tio och fem. Missnöjet sitter kvar där och rullar tummarna. Det är enkelt att sitta kvar på trappsteget och tycka en väldigt massa saker, men det gör sllan situationen bättre av att förkara de egna svårigheterna med att det är någon annans fel. Bredda istället stegen till att le och uppskatta mer. Ta sen ett ordentligt kliv på trappsteg nio och se till att något händer. För när du tänker efter så borde det väl ligga i läraryrkets natur att vara delaktig i den egna utvecklingen också, inte bara elevernas.

Min inspiration till tankeflöden kan komma från olika håll. Ibland lite oväntat och ibland för att jag helt enkelt letar efter information eller kunskap om något. Jag får härmed bekänna att jag är en absolut dokumentärnörd. Idag lyssnade jag på Vetenskapsradion Forum och reprisen av programmet "Polisen förskönar bilden av sin verksamhet". Kort sammanfattat så innehöll programmet det här

"Polisforskaren Stefan Holgersson säger att Polisen använder sig av olika metoder för att försköna bilden av sin verksamhet, något som tillbakavisas av Polisen."

Även om exemplena gällde polisen så var jag mer eller mindre tvungen att hålla med forskaren i programmet om att det som diskuterades i programmet även kan gälla andra verksamheter. Nu har du säkert listat ut att jag tänkte på skolan.

Är det så att vi lärare, trots usla PISA-resultat och utbildningsminstrars konstaterande om att svenska lärare är för kunskapsbristande för att kunna undervisa sina elever, vägrar acceptera att svensk skola är usel? Jag tänker på diskussionen som finns i sociala medier. Jag ser en dubbelhet i en del frågor...
Förut (när jag började undervisa år 1800 kallt) såvar det fullständigt onödigt att vara lärarutbildad. Sen blev det ett absolut krav. Med absoluta krav följer gränsdragningar. Det är tex nösvändigt med galet bra förkunskaper när man söker sig till läraryrket. Med det gäller bara rena ämneskunskaper och inte pedagogik och didaktik. För har en lärarutbildning en gång varit usel så har den alltid varit det och kommer alltid så att förbli. Alla lärare som har gått lärarutbildning är därmed automatiskt diskvalicerade.
Sen har vi ansvaret. Ansvaret för utbildningen på lärarhögskolan ligger helt och hållet på lärarna. Någ9t individuellt ansvar finns inte. Tittar vi däremot in i grund- eller gymnasieskolan så ligger hela ansvaret på utbildningen på eleven. Det eftersom läraren är en så pass vänlig själ att hen hon undervisar. Och givetvis under förutsättningen att de som undervisar barn har hög utbildning. Utan att vi ställer några egentliga krav på pedagogisk eller didaktisk skicklighet.
Dubbelhet som får det att snurra i skallen på mig. För en medelväg tycks inte acceptabel. Tycker jag inte det ena så innebär det per autmatik att jag tycker det andra. Eller?

Vi ska kunna tåla kritik både som organisation och individuella lärare. Att vara lärare är ett ständigt pågående utbildningsuppdrag. Jag är inte färdigutbildad, även om jag har ett ganska tung lärar-CV och många undervisningsår på nacken
kritik utan konstruktiva förlag. Jag hoppas att jag aldrig blir det. Därför är det viktigt att kunna diskutera det som inte fungerar i skolan eller klassrummet. Jag behöver som lärare kunna förändras med mitt yrke.

Så alla som kritiserar skolan har rätt och min jämförelse i början av det här inlägget är inte fel. Motsatsen till det är väl annars att vi gör alla fel?

Mitt ena problem med det här svartvita resonemanget är att vi aldrig tillåts "lite av varje". Jag är en person som tycker att om man har kritik så bör man också kunna komma med konstruktiva förslag. Det bör man kanske bygga på ett resonemang om ytterligheter, men att bara ösa ur sig att det finns fel överallt inom skolan och med lärare ser jag inte som en väg till skolutveckling. Det blir mer en bromskloss eftersom det lätt leder till att den som inte ser det på samma sätt sätter i klackarna från sitt håll och vägrar röra sig en millimeter.
Därutöver är det alltid en fråga om hur man uttrycker sig. Själv kan du tycka att du skriver fantastiska sammanfattande och samtidigt ändå tydliga tweets, men sanningen är att det är så lätt att det blir den där dragkampen mellan svart eller vitt istället. Och då är det inte ditt fel, eller hur?

Ja hur är det med det där? Jag har slagits av det faktum att om något är fel med skola eller lärare så är det alltid någon annas fel. Det kan vara lärarubildningen, utbildningsministern (ta en hur högen och fortsätt gärna med ecklisiastisministrarna när du ändå är igång), rektorn, kollegorna på skolan, andra kollegor, skolpolitikrna i kommunen, föräldrarna, eleverna... Ja i princip kan skulden läggas på vem som helst. Men det är aldrig ditt eget fel.
Somliga skolkritiker har aldrig arbetat i skolan, alltså kan de inte lastas för alla fel skolan och dess lärare gör. "Det är så lätt varför gör det då så fel?"
Andra skolkritiker har arbetat i skolan, men har lämnat byggnaden eftersom den är så dålig. Alltså finns det inget personligt ansvar här heller. "Jag har gjort skolan en tjänst som förstod att instutionen var dödsdömd."
Till sist finns det skolkritiker som arbetar kvar och eftersom skolan inte fungerar så måste det vara alla andras fel. "Jag är en hjälte eftersom jag är den som har lösningen och stannar kvar trots att ingen lyssnar på mig."

Jag antar att alla andra är perfekta utom jag. Ja och så du som läser det här. Alla andra gör fel. Det är så enkelt! Det kräver inga konkreta lösningsförslag eller om det gör det så är det i alla fall enkelt fixat - om alla bara ville lyssna och förstå. I vilket fall så finns det inte något personligt ansvar.
Men om vi nu tillsammans tänker efter så hade vi inte haft någon skolkris alls om lösningen hade varit så enkel att den var svart eller vit. Då hade vi redan fixat till allt och alla andra.

Faktum kvarstår. Vill du förändra något så börja med dig själv!

Det är många som skrivit om kopieringsrätter och hur de får användas i skolan. Det brukar sitta en liten lapp vid kopieringsmaskinen i skolan som talar om vilka regler som gäller. Där står det däremot sällan om vad som gäller för nätet. Men å andra sidan står vi kanske inte vid kopieringsmaskinen när vi gör våra värsta synder. För på något sätt verkar det som om alla lärare vet att det inte är okej att kopiera från inköpta läromedel (med undantag från kopieringsmaterial), men sedan sker det ett rejält samvetesavhopp när vi börjar röra oss på nätet.
Kristina Alexandersson har skrivit mycket om Creative Comons.
Även IIS (Internetstiftelsen i Sverige, fd .se) har av naturliga skäl skrivit om just Creative Commons. Även Skolverket har en bra sida med vad som gäller om kopieringsrätt. En gratis broschyr från Skolverket om Creative Commons kan du ladda ner här.
Den här filmen har jag lagt ut förut, men det är så bra och den är given här, så jag tar det igen. Den kommer från IIS.

Man kan tycka att det inte spelar så stor roll, men det värsta är att om man inte följer reglerna så kan man råka rätt illa ut. Jag vet en rektor som fick böta 6000 för att ha lånat en bild. Jag har sett att flera flippfilmer har fått ta bort sin musik eller försvunnit helt från youtube. Jag har också sett flippfilmer där man helt obekymrat använder läromedel för att visa upp kommande lektion. Det är filmat rakt ner i boken eller så finns det med mycket tydliga bilder där det inte är något problem alls att se varifrån bilder eller texter är tagna.
Det är så vanligt att man nästan skulle kunna fråga vad problemet är med det. Det är bra om det besparar arbete, det är bra om det blir lättare för eleverna att koppla. det är bra om det sprids för då vill andra ha samma läromedel. Eller också så är det inte bra alls.

Det finns olika sätt att som uppehovsperson förhålla sig till sina verk. Finns det inget angivet så är det fullt kopieringsskydd som gäller. Det betyder att du inte kan sprida andras verk hur som helst på nätet utan att fråga om lov. Det gäller även Kalle Anka-bilder och Rihannas låt Diamonds. Det gäller för lärare och det gäller för elever. Gör du samma fel själv så kommer också dina elever att göra det. Och även om något "bara visas i klassrummet" så är det inte fel att från början lära dina elever vad som faktiskt gäller. Sitter det i ryggmärgen redan när de gör inlämningsarbeten så kommer de inte att göra fel när något annat en dag kanske hamnar på nätet.

Jag har fått höra att den som påpekar vad som gäller angående kopieringsrätter bara är ute efter att stå på en piedestal. De förväntar sig en massa tummar upp och "en klapp på axeln". Jag tror inte att det är så.
Min främsta anledning till att sätta CC-licens på det jag gör är för att jag vill dela på ett enkelt sätt, men att jag inte vill att någon ska tjäna pengar på mitt verk, vilket jag tycker strider mot min fria dela-tanke. Om jag väljer att dela fritt så ska ingen annan tjäna pengar på den tanken och sno åt sig pengar för egen del. För att det här ska fungera krävs det att du inte bara känner till att det är bättre att låna CC-bilder, utan även hur du ska göra det. Att hänvisa till uppehovsman blir en minsta nödvändighet för att licensen både ska gälla och fungera rätt.
Jag ser också hänvisningen till uppehovsman som ett sorts tack. "Tack för att jag fick använda ditt verk, för det underlättade för mig." Det är något man kan kosta på sig.

För att förenkla här på bloggen brukar jag ofta lägga upp mina egna bilder. Det finns flera tankar med det också. För det första är det givetvis enklare. Mina egna bilder får jag använda hur jag vill. För det andra så hittar jag inte alltid den bild jag vill ha och då är det bra att kunna skapa egna. Slutligen så är det ett sätt för mig att visa upp mina bilder, för jag tycker att jag fotar rätt bra faktiskt. Trots att det inte kan verka så har jag alltid en koppling mellan bild och text, men jag tror att det kanske inte alltid är så tydlig.

Men åter till flippat och bloggat material. Jag vet hur lätt det är att tänka att det inte gör något om man lånar. Eller så känner man helt enkelt inte till reglerna helt och hållet. Det är inte så svårt att försöka sätta sig in i hur Creative Commons fungerar. Skulle du göra lite fel så har de flesta som skapar verk med CC-licens förmodligen överinseende med det och tänker att den goda viljan finns där. Förutsatt då att du (som sagt var) inte struntar i att hänvisa alls. Disney och Rihanna och läromedelsförfattare har i allmänhet inte samma förståelse (eftersom verket är skapat med tanke på att vilja tjäna pengar, vilket är deras val) och det kan svida rejält. Så tänk dig för vilket material du använder på nätet. Vare sig du riktar dig till dina kolleger eller elever.

Här kommer en av mina egna bilder som avslutnng.

Idag kom Cisions bloggtopp för pedagogiska bloggar ut. Cision hjälper företag och organisationer att synliggöra sina nyheter. Ett sätt att göra det på är att koppla ihop företag och bland annat bloggar. Det innebär inte att min blogg är köpt, bara att jag får information om saker som händer inom mitt "fält". Sen väljer jag givetvis vad jag vill lägga ut. Samtidigt får företagen en indikation på vad det är som rör sig i den "pedagogiska sfären". Har man tur så kan kanske både journalister och företag få samma möjlighet.

Cision skriver så här om den pedagogiska bloggtoppen:

"Bloggtoppen tas fram av vårt research-team i Sverige varje månad. Bloggarnas placering i topplistan grundas på en metodik som utgår från inlänkar, relevans, hur ofta bloggen uppdateras, läsarkommentarer och delning i sociala medier, Twitterföljare och Facebook-likes."

Det betyder att det är flera kriterier som måste uppfyllas för att bloggen ska hamna på topp. Det är givetvis inget jag tänker på aktivt när jag bloggar. Jag bloggar den mängd som känns bra och har inga krav på hur ofta eller hur mycket jag skriver. Däremot så försöker jag att lägga ut mer än bara länkar eller hänvisningar till andra bloggar. Det beror väl mest på att jag ofta tycker väldigt mycket.

Jag minns förra året då bloggtoppen kom ut för första gången. Det var naturligtvis jätteroligt att få veta att min blogg Kilskrift stod på listan. Att den finns kvar är minst lika roligt. Fast det jag funderar lika mycket på när jag ser listan i år är att den är fylld av sådan mångfald. Det finns en förskollärarblogg, lärarblogg och universitetslärarblogg. Det finns en lässatsningsblogg och flera bloggar som har koll på digitalt lärande. Det är roligt att det inte är en enda sorts bloggar på listan. Blandat är bäst och hjälper oss att se en bredare bild av utbildning. Det finns alldeles säkert fler väldigt bra bloggar som inte hamnar där i skrift, men dom ska vi inte heller glömma. Jag uppmanar ofta alla som arbetar i skolan att blogga om pedagogiska frågor, men jag anser det vara precis lika viktigt att läsa pedagogiska bloggar. Det ger inte bara oss själva en inblick i varandras vardag och tänk utan utmanar oss också själva att våga tänka nytt och tänka mer. Det handlar inte bara om konkreta tips, även om jag vet att det är just vad många vill ha. Det behövs också, men att tänka stort och tänka fritt på en blogg är bra på flera sätt. Jag brukar kalla det för kollegoism.

Jag har skrivit ett långt blogginlägg om att blogga pedagogiskt. Vad som kan vara bra att tänka på och lite annat. Läs gärna det också. Det handlar inte om att stå på listor. Det handlar om att våga för att få mer. Det handlar för min egen del att helt enkelt få roligare och att bli mer kompetent på jobbet.

Terminen är igång. Det är som om sommarlovet aldrig har existerat. Hela Sveriges lärarkår står på tårna för att få ge ännu ett läsår fullt med kunskap till våra elever. Det är att känna att man ligger på topp(listan)!

View across Gjende to Knutshøe, CC (by), *saipal

Bra formativ bedömning är ofta återkommande bedömning. Bra återkommande formativ bedömning är utformad för att ge en ögonblicksbild av elevernas förståelse för materialet. Ju fler ögonblicksbilder vi får, desto en mer fullständig bild får vi av kunskapsnivån. Därför är det önskvärt att med ganska enkla medel kunna avläsa elevernas kunskapsnivå.

Vi är inte alltid på topp, även om vi kan sträva efter en bedömningssituation eller en utvärdering som är 100 % effektiv. En bild som exakt berättar vad en elev förstår är vad vi strävar efter. Oftast når vi inte den fulla förståelsen vid ett enda tillfälle, vilket kan bero på en mängd olika saker. Hur frågorna ställs, elevens självkänsla eller andra faktorer minskar den mängd vi kan bedöma på ett fullständigt sätt så att det täcker in allt. Det låter självklart, men varje elev har en oändlig mängd personliga erfarenheter, distraktioner och /eller relaterade utmaningar som kan påverka det vi kan utläsa ur en bedömningssituation.

Det är därför det är bra med ständigt pågående och återkommande formativ bedömning. Ett tillfälle gör ingen sommar och det kan vara lätt att förenkla överreagera och sortera in elever i fack (bedömningsnivåer) efter bara ett enda prov t.ex. Att göra ett mätningstillfälle och sedan gå vidare med planeringen hjälper inte eleven att hitta möjligheter att hitta och förbättra det som hen behöver utveckla. Vi får samtidigt inte glömma att det är ett stort arbete (för både lärare och elever) att utforma, skriva, komplettera, bedöma och ta till sig data på ett bra sätt. Så hur kan läraren förenkla processen med ständigt pågående och relativt enkla bedömningar?

Ju enklare bedömningsprocess vi har desto enklare kan det bli ett verktyg som vi kan hantera på en återkommande basis och också fungera som ett bra verktyg för att verkligen komma åt vad en elev faktiskt förstår. Det gör i sig att det blir enklare för läraren att identifiera hur hen kan hjälpa varje elev. På så vis blir det också lättare att hitta de elever som behöver mer stöd och kan lättare identifiera vad lärare eventuellt behöver förändra med sin undervisning för att alla elever ska kunna öka sina kunskaper och sin förståelse. Den slutliga bedömningsprocessen blir också enklare att genomföra.

En del av de följande uppgifterna har du säkert hört talas om och kanske till och med använt dig av i klassrummet. Somliga är tänkta som ett sätt att samla in skriftligt kring elevernas kunskaper och annat fungerar bättre när läraren går runt och lyssnar på elevernas diskussioner. Somligt kan fungera både som skriftlig aktivitet och en (för läraren och/eller eleverna) lyssnande aktivitet. Avgör vilket som passar bäst och/eller om du vill utveckla eller förändra en idé för att det ska passa din grupp/klass bättre. Självklart avgör du själv om du vill arbeta analogt eller digitalt med metoderna. Du bör återkoppla till eleverna antingen genom att diskutera innehållet i övningen med dem och ge framåtsyftande feedback eller genom att du berättar vilka slutsatser du har sett i det material som du har samlat in. (T.ex. vad du upptäckt att du som lärare bör förbättra.)

Det här är egentligen något som jag började fixa ihop till min egen skola i min roll som utvecklingsledare, men det växte visst till något större och klart delbart i större sammanhang.

50 Enkla Formativa Bedömningstekniker _bara Det

Jag har lånat layouten och översatt en hel del från det här dokumentet: Tools for formative assessment. Metoderna finns på flera ställen på nätet och jag har valt de som jagt tycker känns bäst, men inte allt. En del har jag förändrat eller tagit bort och/eller ersatt med annat. Det har varit många sidor som jag helt enkelt plockat ihop till ett dokument som jag tyckte passade mig bättre.

Vi hade börjat förlika oss med tanken att svenska elever inte klarade av PISA lika bra som vi önskade, hade trott eller t.o.m. inte ens bättre än alldeles för många andra länder. En diskussion och en process hade påbörjats bland politiker och (inte minst) ute på skolor om vad vi behöver göra för att svenska elevers baskunskaper skulle kunna höjas. Märk väl - inte lyckas bättre på PISA-testet i sig, utan faktiskt få bättre kunskaper. Men Sverige är inte dåligt på allt. Med så god datortäthet så skulle vi kunna vis på att om bara våra elever fick arbeta mer digitalt så skulle vi slå våra "konkurrenter" på nosen.

Idag släppte så OECD resultatet av den sista delen av PISA-testet. Den del som vi har väntat på. Den del som skulle ge oss upprättelse.

Students, Computers and Learning: Making the Connection

Men inte blev det den triumf som vi så gärna hade velat ha. Studien visar återigen att Sverige och svenska elever inte har särskilt bra koll. Rackarns!

Jag medger att jag inte hunnit att läsa igenom alla 204 sidor i rapporten än. Men jag har bl.a. läst SvTs artikel och tittat en hel del på det kringmaterial som finns, t.ex en Infografik och en Slideshare.

Så vad är det som framkommer i rapporten? Jo att svenska elever inte är särskilt bra på lärande med hjälp av digitala verktyg. Definitivt inte så bra som somliga hade hoppats eller trott. Vi har en hög datortäthet om vi jämför med andra länder. Det jag länge har förundrats över är hur resonemanget ofta har gått att "Våra barn är så duktiga på digital teknik!" Det jag alltid tyckt har glömts bort är vad barn faktiskt gör framför sin dator eller padda. Jag brukar säga att det barn är duktiga på, när det gäller digital teknik, är framför allt två saker:
att spela och att vara social.

Jag säger inte att det nödvändigtvis är fel saker att använda exempelvis en dator till. Det jag menar är att det är en avsevärd skillnad på att använda digitala verktyg till att snacka med kompisarna och att använda den till ett aktivt lärande. PISA-resultatet visar också att av de elever som tillbringar sex timmar eller mer om dagen framför datorn också har en lägre närvaro i skolan. Nu kan vi givetvis spekulera kring hur det hänger ihop. Det ena ger det andra i exempelvis hemmasittarens värld, men det är ändå intressant att som sagt... spekulera. För om det vore så att så många timmar framför dator per automatik gav en väldigt bra inlärning av det som Lgr11 tar upp, så vi inte ha något problem här. Det fanns en förhoppning hos många att det eviga surfandet skulle ge resultat i form av ett högt resultat på PISA. Problemet är bara att man jämför äpplen och päron.

Skolans uppgift är inte att visa eleverna hur man slår på en dator. Lärarens lektion blir inte bättre om vi skriver skönlitterära texter på en dator. Elevens kunskaper förbättras inte nödvändigtvis för att hen får använda en rolig app när subtraktion ska läras ut. Varför? Därför att i botten ligger pedagogiken! Skulle någon av oss drömma om att visa en elev det rätta penngreppet och sen säga "Skriv!" Skulle någon lärare tycka att det var bra pedagogik att släppa ut eleverna i storskogen med uppgiften att forska om något de finner där? (Givetvis då bortsett från att de kan komma vilse rent fysiskt.) Ändå gör vi just det när det gäller digitala verktyg och Internet.

Elevens läs- och skrivinlärning blir inte bättre bara för att vi ger dom en dator. Inte ökar kunskapen om matematikens klurigheter bara för att elevernas tillgång till paddor och appar ökar dramatiskt. Ja jag medger att det händer. Men jag vill påstå att det i sådana fall beror på att läraren har en genomtänkt pedagogik bakom det hela. Bra pedagogik kring digitala verktyg är inte att eleverna får en skrivuppgift att utföra på datorn istället för att använda en penna och papper. De är just bara det - utbytbara verktyg. Det jag saknar i skolan är istället mer pedagogiska samtal kring det digitala lärandet. Vad gör vi? Hur gör vi? Och kanske framför allt... Varför gör vi det?
För ärligt talat, om inte uppgiften eleverna ska utföra ger ett mervärde i att använda just digitala verktyg så förstår jag inte varför vi ska använda just digitala verktyg. Sen kan vi skapa fler meningsfulla tillfällen att använda dator eller padda. Tillfällen då de digitala verktygen ger ett mervärde för både elever och lärare. Det är därför jag gillar flippat klassrum så mycket. Det ger en ram till den lärare som känner sig osäker på hur den pedagogiska tanken på ett bra sätt kan kopplas till det digitala.

Jag gillar tanken med att använda digitala verktyg. Fel. Jag fullkomligt älskar tanken på att använda digitala verktyg i undervisningen. Jag är övertygad om att det är en viktig kompetens för våra elever att kunna i ett allt mer digitalt samhälle, men jag tror också att det underlättar lärarens arbete i form av dokumentation och möjligheter till formativ (samt i slutänden summativ) bedömning. Men digital kunskap är inte något som kan tas ur sitt sammanhang. I många fall behöver vi tänka i nya banor och våga utmana invanda didaktiska tankar. Det går inte alltid att översätta den invanda pedagogiken rakt av till ett digitalt sammanhang. Digital pedagogik kräver att vi vågar utmana och ifrågasätta vår vanliga undervisning, men ändå med fortsatt fast förankring i läroplan och ja... pedagogik.

Även om jag tycker att exempelvis den forskning som Håkan Fleischer och Martin Tallvid har redovisat är otroligt intressant och viktig, så finns det ytterligare ett område som jag funderar över. Kunde jag få en forskare att ta sig en titt hur digitala verktyg används på en "vanlig" skola, en skola som inte har en-till-en, så vore det också något jag skulle djupdyka i. (För det är trots allt ett vanligare scenario att alla elever inte har en egen dator i skolan.)
PISA visar att en hög datortäthet inte garanterar högre digitalt lärande eller kunskap. Digitala verktyg måste ha en grundbult i pedagogik. Digitalt lärande är något som vi lärare måste ansvara för att ge eleverna. Kan vi dessutom få stopp på att elever använder viktig arbetstid till att googla efter bilder eller byta till helt omöjliga teckensnitt i rött på mörkgrön botten, så är ingen gladare än jag.
Så därför är det inte så märkligt att det här resultatet blev lågt, precis som det tidigare i PISA vidsade att vi har en del kvar att göra när det gäller en hel del i skolan. Jag vet inte riktigt vad alla gick och hoppades på. Varför det här skulle visa något annat. För det är inte antalet datorer vi ska räkna, utan vad vi faktiskt gör med dom.

Child's Play, CC (by), Vincent Brown

Jag får ofta frågor om det flippade klassrummet. Många är samma återkommande frågor eller frågor som liknar varandra. Idag fick jag en mängd frågor och när jag fick så många skrivna frågor på ett fat så tänlte jag att jag lika gärna kunde lägga ut dom bloggen. Inte för att jag har något emot att svara på frågor om någon skriver till mig, men redan nedskrivna svar kan trots allt underlätta lite och vara till nytta för någon.

"Hej, nu har läst din blogg och andra alternativ till att spela in på video. Detta har bara skapat mer 'problem' och frågor Smiley smile mina frågor ställs utifrån en rektors perspektiv, inte en lärare (kan vara bra att ha i åtanken). Skulle vara jättetacksam om du kunde svara på mina frågor:
1. Är tanken att ALLA elever ska göra detta, eller bara som en utmaning till de mest engagerade? 2. Är detta kopplat till någon examination? 3. I så fall, hur gör man med de elever som bara 'struntat' i detta? får de möjlighet att ta del av samma 'kunskap' på traditionella lektioner? 4. När jag läser detta så ser jag en "engagerad pedagog". Det måste ju ta tid från annan planering: Hur ser du på detta? Eller görs detta på 'tid som inte finns'? 5. Hur löser man problemet med de elever som 'inte vill/ inte kan/inte har'?"

Hej!

Kul med frågor! Här kommer svar:

1. Ja alla elever gör det, men du kan lägga utmaningen/kontrollfrågor på olika nivå.

2 och 3. Nej inget prov! Jag binder samman min "flipp" med en "kontrollfrågan" och låter elever få en vecka på sig. Under den tiden hinner jag kolla av vem som har förstått eller inte, vem behöver mer hjälp och vem behöver en större utmaning. Lektionen utgår och bygger på de svar jag får in på kontrollfrågan. Fällan man lätt kan falla i är att konstatera att jaha - de här två har inte gjort flippen, då tar jag det väl på lektionen i alla fall. Då lär sig eleverna att de inte behöver göra flippen. Kanske även de som gjort den lägger ner. Det gäller att hålla fast vid att inte repetera innehållet på lektionen sen.

Flippen ska inte ta så mycket tid för eleverna, men det ska få dom att tänka!

4. Det är därför det inte behöver vara så komplicerat. Det behöver inte vara en film. Om du kräver att dina lärare ska göra kvalificerade filmer så kanske en del inte klarar av tekniken och en del ser det som just, "för mycket jobb". Problemet är väl att många lärare inte slänger ut så välgenomtänkta läxor alla gånger. Därför blir det givetvis ett merjobb (läs en läxa som är förankrad i läroplanen och som har ett bra syfte) med själva flippen. Det kan också bli ett merjobb om lärarna inte kan tekniken tillräckligt väl. Jag brukar rekommendera att man lär sig blogga och lägger ut enkla flippar där.

Ge dina lärare TID att lära sig och förstå att det inte är så svårt. Ofta är det just "svårt" som blir det egentliga problemet. Är det "enkelt" så tar det inte så mycket tid. Du kommer kräva av dina lärare att de dels börjar planera sin undervisning och koppla läxorna bättre till den. Dels att de ska lära sig att arbeta med digitala verktyg. Att då dessutom prata om pedagogiken kring det här är viktigt. Pedagogiken är grunden även om vi använder digital teknik, för annars blir det bara skrivmaskiner och app-arater.

Jag tycker att det är otroligt roligt att jobba på det här sättet, därför blir jag engagerad. Arbetet som lärare blir roligare eftersom jag ser hur det engagerar eleverna. Fler elever blir aktiva deltagare under lektionen.

5. De elever som inte har tillgång till dator eller platta hemma ger man det utrymmet till på skolan. Det kan tex vara på läxläsningstid, en del av mina elever vet att de kan sitta kvar när jag ändå är kvar på skolan och det går också att göra flippen på skoltid.

Surprised, CC (by), Jeromy Shepherd

Nu har jag velat fram och tillbaka ett tag. Ska jag skriva det här eller ska jag inte. Jag har funderat ganska länge över innehållet, men ibland så måste man vänta för att det ska komma ner på skärmen ordentligt också. För det här kan vara en känslig fråga. Det är något som jag vet att många funderar på och diskuterar "bakom kusserna".
Det finns många som har samma tankar som jag, men som av olika anledningar inte vågar eller vill säga/skriva vad de tycker. Jag vet inte om det kanske också handlar om just det, men det får var och än behålla för sig själv.
Så med risk att radera varje möjlig och eventuell chans att få ett pris någon gång över huvud taget... Med risk för att inlägget inte kommer att spridas ett enda dugg... (För vågar man inte skriva eller säga något offentligt, så är en RT på Twitter eller ett delat inlägg på Facebook även det känsligt.)

Avundsjuka tycks vara det som man alltid tar till för att förklara när någon har något att säga som inte stämmer överens med det man ska tycka offentligt. Innan jag blev förstelärare fick jag tex inte skriva något negativt om förstelärarreformen, för då var jag "bara avundsjuk". Jag har fortfarande samma kritik mot förstelärarreformen som innan jag fick min tjänst som förstelärare, men nu får jag åtminstone inte tillbaka att jag är "bara avundsjuk". Istället tas mina funderingar om förstelärarreformen som personlig kritik mot förstelärarna. Jag kan inget säga om förstelärarna som personer eller yrkesmänniskor. Men jag kan tycka om reformen. En del är bra med refomen och annat är mindre bra.

Det här är inte skrivet för att anklaga någon som har fått ett pris, det vill jag göra väldigt klart från början. Jag älskar lärarpris! Många som får lärarpris gör ett otroligt bra jobb. De är väl värda sitt pris. Jag tänker inte sticka under stol med att det vore trevligt att få ett pris själv, men det här handlar inte om avundsjuka. Det här är något som jag hört många prata om och som jag därför vill lyfta upp.

Om vi tittar på nomineringen till Guldäpplet... Det står så här angående hur man ska nominera någon till priset:

"Känner du till en lärare som gjort unika insatser för att utveckla elevernas lärande med stöd av IT? Någon som dessutom uppmuntrat kollegor i den egna skolan och kommunen? Då har du möjlighet att nominera din favorit till lärarstipendiet Guldäpplet! Det utdelas årligen till en eller flera aktiva lärare som förnyat lärandet med stöd av IT i egen undervisning och som inspirerat elever och kollegor i ett lokalt, kommunalt och gärna även nationellt verksamhetsfält."

Så vem nominerar vi? Jag har blivit nominerad två gånger till priset. Det blev jag förstås glad för, men var det en ära att bli nominerad? Jag vet inte. För egentligen handlar en nominering mest om att någon är bussig nog att skicka in ditt namn. Någon ska ha sett dig och någon ska ha kommit ihåg dig. Sen kan nomineringen i sig inte betyda mer än att du kan lite mer än den som skickar in nomineringen. För vad är egentligen "förnyat lärandet". Det kräver ganska mycket nu när alla lärare mer eller mindre arbetar med IT. Borde då inte inspirationen som man ger både elever och kolleger vara lite mer än så. Mer än att man känner till en del program och appar. Mer än att man använder sig att det som andra redan tidigare ar gjort. Räcker det att man bloggar lite, så att det nationella innebär att man kan läsa vad personen har gjort både i Haparanda och Bjärred. För mig känns en blogg i sig inte särskilt förnyande idag. Då hoppas jag snarare på att läsa inspirerande och innoativa tankar där.

Det finns ett annat sätt att bli nominerad. Man ber din kollega att skicka in en nominering till Guldäpplet. Jag har förstått att det förekommit ganska rikligt de senaste åren. Eller också så tar ett företag och ser till att nomineringar skickas in. Det ser bra ut att ha många nominerade på sin föreläsar-lista. På det här sättet så kan nomineringsprocessen lätt bli ett fält för inbördes beundran. En grupp "kändislärare" som nominerar varandra. Lärare som syns och hörs mycket. Lärare som visserligen är väldigt duktiga, men där nomineringen i sig kan tyckas bli lite pinsamt intern. Att vara en känd lärare är ingen garanti för att få ett pris. Jag har, som sagt, blivit nominerad två gånger och vad jag vet har det inte varit av någon kändislärare eller kollega som tycker att jag kan lite mer. Jag har faktiskt fått förklarat för mig varför jag blev nominerad och det var lite mer än bara "du är så bra". Med den här bakgrunden känns det bra att inte vara nominerad i år. Trots allt så har jag inte bett någon att nominera mig. Jag hoppas istället på att mitt arbete i sig ska göra att någon tycker att jag vore värt det.

Även om det nu i sig inte är så stort att bli nominerad så är det inte att förakta att det ligger en del i att bli nominerad. Hur ska man annars kunna vinna ett pris. Räcker det med att skriva en bok? Ska jag trotsa mina tankar om att jag inte tycker att det ska skrivas en bok om flippat (som det ser ut just nu i alla fall)? Ska jag le och se glad ut mot alla företag som vill anlita mig bara så att jag får större möjligheter att bli nominerad, även om jag inte gillar företagets tillvägagångssätt eller principer? Ska jag byta jobb till en skola där IKT-kunskapen är tillräckligt låg för att jag ska sticka ut lite bättre?

Priser ska vi ge lärare. Jag önskar att vi kunde fylla hela Globen med lärare och sätta upp världens show med kända artister och prisutdelare som hyllar dom som får pris. Priser i flera kategorier. Priser till lärare som är verkliga rebeller och vågar säga vad de tycker utan att det ses som gnälleller kritik som inte kan tas emot på ett bra sätt. (Jag kanske ligger bra till där.) Men även om vi gör det så behöver vi en nomineringsprocess som inte blir underminerad på det sätt som jag beskrivit ovan. Vi behöver inte heller pris som delas ut av företag där det egna intresset styr vilka som får ett pris. Där pristagaren inte ska vara företagets talesperson på en indirekt sätt oavsett hur mycket företagen försäkrar att så inte är fallet. Pristagare som inte säger vare sig bu eller bä utan bara är allmänt glada och positiva när de anlitas som talare i olika sammanhang.

Det här är tankar som man inte får tänka fritt. Du ska ställa dig i ledet och hoppas. Le mot alla, inte kräva arvode för utfört jobb och bara vara lycklig när du faktiskt blev nominerad av någon som av egentligen är något "jävig". Det behövs nya nomineringsprocesser, öppnare nomineringsprocesser. Annars urhplkas prestigen med ett pris. Annars kan vi släppa fram alla friskoleföretag (och kanske också kommunder) att låta priser regna över sina lärare, allt i syfte att visa upp vilken fantastisk lärarkår man har, men utan någon egentlig grund att stå på. Nu vet jag inte vad ett pris är värt längre. Är äran tillräckligt stor när urvalsprocessen är skev? Är priset tillräckligt prestigefullt om nästan lite vem som helst kan nominseras? Är ett pris en verklig belöning för väl utfört arbete om det bara är de som ser glada ut och håller med som kan komma ifråga till ett pris?

Önsketänkande? Kanske. Men det är fritt fram att önska. Åtminstone fram till jul.

Hollow Tree Trunk - Imagine, CC (by), Ian Burt

Jag läste en väldigt bra krönika idag. Den är skriven av en ung tjej som heter Sara Andersson och har titeln Alla autister är inte som Rain Man. Krönikan ligger dessutom på en blogg som är guldvinnare i Webstjärnans bloggtävling.

Det som berör mig så mycket med Saras inlägg är hur oerhört tydligt hon klargör att alla som har autism inte fungerar likadant. Det är så viktigt och kan inte poängteras nog med gånger. Jag vet att många tycker att jag är tjatig, t.o.m. jobbig i vissa lägen, som om och om igen pratar om att vi måste bli bättre på att förstå barn med npf-diagnoser. Jag kommer att fortsätta att vifta med alla fanor som går om det. För jag ser samma som Sara, att man drar alla med en viss diagnos över samma kam. Diagnos föresten... Vilket oerhört dumt ord att använda. Det låter som om det handlade om någon sorts sjukdom, men just det är precis en av fördomarna som finns runt ADHD/ADD och autism-spektrat. Att det är något fel. Något ska botas. Något ska rättas till för att personen ska bli frisk.

Jag vet inte hur många gånger jag har fått "beklaganden" när jag har berättat att jag har ett barn med autism. Folk som säger "Oj, hur hanterar du det?" och tittar medlidsamt på en. Det kan komma från vem som helst, men det som är mest beklagligt är när det kommer från folk som arbetar i skolan. Jag har också fått höra så många gånger att "Jo jag vet hur det är, jag har haft en sån i min klass en gång." Jag tycker att det är beklmämmande att man väljer att använda ordet "en sån" om en fullkomligt normal person, som egentligen bara har några svårigheter. Svårigheter som vi som pedagoger måste lära oss att förstå och bemöta, inte bota och/eller bolla över ansvaret till någon annan. Inte tycka "Jag kör samma recept som jag gjorde förra gången jag hade en elev med aspergers."Nej det finns inget enhetligt recept. Det finns inte en enda trollformel som gör att du sedan vet exakt hur du ska arbeta för att hjälpa en elev. Det du däremot kan göra är att se eleven, lyssna till eleven och möta eleven där hen befinner sig.

Mitt barn har autism. Du skulle förmodligen inte alls märka det om du träffade honom. Han är som alla andra. Sen har han vissa svårigheter. Sånt som han inte kan trolla bort eller avhjälpa genom att någon säger åt honom att "skärpa till sig". Nej han kan inte förändra vissa saker eftersom "det är bäst för hans egen skull". Han försöker sitt bästa. Det är gott nog. Alla vi människor har förbättringsområden. Visa mig den person som är perfekt på precis alla plan. Sen har vi olika förmåga att arbeta med de svårigheter som vi har, men av någon anledning så kräver vi ibland mer av en del än av andra. Mer än vad vi skulle kräva av oss själva. Vissa saker kan vi träna på, andra saker får vi försöka hitta metoder för att kunna hantera på ett så bra sätt som möjligt.

Alla autister är inte likadana. Lika lite som du och jag är det. I skolan är det vår uppgift att se till att stötta elever med de svårigheter de har. En elev som har brutit benet får åka hiss upp till klassrummet på tredje våningen istället för att linka i trapporna. En elev som tycker att det är vansinnigt svårt att tala inför klassen får träna på det, även om vi inte vet om hen kommer att arbeta som riksdagspolitiker i framtiden. Men en elev med autism "måste anpassa sig till vad de andra arbetar med, annars måste hen gå i en liten grupp". En lärare kan med gott samvete säga att "Det ingår inte i mina uppgifter." På fullt allvar.

Alla kursiverade citat är sådant som jag har hört i min roll som mamma, som kollega eller när jag har diskuterat i socala medier. Jag är fullt medveten om att lärare idag har agendan överfull. Det är svårt att räcka till. Men när ren okunskap får avgöra hur vi ska agera mot våra elever kan jag bli riktigt arg. När vi låter okunskapen bestämma att vi inte ska behöva förändra vårt sätt att undervisa, gör att vårt språkbruk förminskar vissa elever eller när vi rent och rakt ut inte anser (eller inser) att vi behöver lära oss mer om npf, eftersom "Jag har haft en med ADHD i klassen så jag vet hur man gör!", då missar vi vårt läraruppdrag.

Bara kunskapen om att vi inte har tillräckligt med kunskap är ett steg i rätt riktning. Det hjälper inte att du "har en i släkten så jag har sett hur dom är" ifall du ska kunna bemöta varje elev med npf på ett bra sätt. Du måste förstå att de här barnen är individer och att de därför behöver hjälp på individuell nivå. Det behöver inte innebära att du ska skräddarsy en kursplan åt varje elev med svårigheter. Men det innebär att du behöver veta vilka svårigheter varje elev har och förstå varför det blir tokigt ibland, försöka hitta olika lösningar och ge eleven möjligheter att lyckas utefter sina egna förutsättningar. Det är som snöflingor. Det kan se ut att vara exakt likadant på utsidan (om ens det), men alla är unika. Vi behöver tänka på våra elever som snöflingor. Alla vackra, men på olika sätt.

Jag och du är expert på våra egna barn. Jag försöker att bli expert också på mina elever och strävar efter det varje dag. Det är en resa och ibland stannar man till på trevliga stationer, ibland går tåget med expressfart så att man knappt (eller alls) hinner stanna vid en station och ibland tar tåget så märkliga krumbukter och omvägar att man tror att man har tappat både styrfart och målet ur sikte. För att vara säker på att tåget inte har hoppat av banan gäller det att ha kunskaper nog för att veta om vi är på spåret fortfarande eller inte. Frågan är om du ändå vågar hänga med och utmana dig själv på den resan tillsammans med dina elever. Lämna kvar ditt gamla sätt att tänka vid startstationen där du kliver på, våga skaffa dig mer kunskap och tänk på att varje resa är både unik och lärofylld på sitt alldeles särskilda vis. Vågar du utmana det du så säkert vet om elever med npf?

Ps. Titta gärna i länklistan ovan under rubriken autism. Det är någonstans att börja.

DSCN3924, CC (by), Javonni Christopher

Skolforum surrar. Jag lyssnar på surret även när jag sitter lite mer avsides och ser hur det rör sig på golvet.
Skolforum liknar en bikupa av idéer och tankar kring vilka lärare samlar kunskap för att kunna fortsätta guida sina elever genom kunskapens vindlingar. På mässan finns det ett oräkneligt antal olika bås eller bord att botanisera bland. Hitta det bästa ur. Det är allt från stora läromedelsföretag med massor av böcker till strumpor upphängda i ett hörn som de flesta bara passerar. Somligt är intressant och relevant. Annat känns märkligare och man undrar om de har hamnat på rätt mässa. Att företaget som säljer massagestolar har fullsatt kan man förstå. Att hörnan där man kan köpa lim till mässpriser är lika välbesökt är svårare att greppa. I alla fall för mig.

Hur alla lärare hittar här i utbudet är svårt att avgöra. Går de på chans, eller finns det en strukturerad rutt de följer undrar jag. Vill de hinna besöka alla blommor, även om en del är mer vissna än andra, eller har de en plan att hitta det bås som kan göra att deras undervisning blomstrar mest? Så länge man håller sig inom de utstakade markeringarna så hittar man inte något? Men frågan kvarstår. Måste man hinna se och höra allt, eller finns det utrymme för en individuell plan? En plan som kanske inte följer exakta raka, utstakade "vägar", men som ändå leder framåt.

Lärare ser varandra, meddelar sig till varandra. Ibland hittar man en välbekant person att dansa tillsammans med, ibland stannar vi upp för att prata lite längre, djupare och med mer eftertanke. Ger varandra utbyte, talar om var Lärarförbundets monter finns eller tipsar om de praktiska pennorna som numer finns att prova i gången bredvid.
Vi har olika roller, vi orkar olika mycket och arbetar olika länge. På olika sätt hjälps vi åt för att skolan ska kunna fungera och för att eleverna ska kunna lära sig så mycket som möjligt. Alla bitar i ett skolpussel är lika viktigt.

När jag var liten så fanns det en sorts honung. Sen kan man tycka vad man vill om honung, men det var inte så mycket att välja på. Då biet föds och ju äldre det blir så får det vartefter olika roller. Först blir det ett putsbi, ett bi som vill göra allt rent och snyggt. Därefter blir ambi och matar det yngel som skall bli nya bin. Efter det fortsätter biet att i tur och ordning bli kup-bi, vaktbi, dragbi. Det sista är just det biet som ser till att samla pollen och att omvandla det till nektar och honung. När biet har tagit sig igenom de grundläggande arbetsuppgifterna får det alltså möjlighet att vidga sina horisonter. Biet lever bara 5 till 15 dagar som dragbi, vingarna slits ut och så är det slut. Tiden som dragbi är det vi ser och det vi räknar som viktigt för att vi ska kunna få honung från ett bisamhälle. Men alla roller är viktiga för att kupan ska kunna producera mycket och bra honung.
Ett bi lär sig var kupan står. Om du flyttar kupan några meter bort hittar det inte alltid hem. Det håller sig inom en radie av två kilometer när han samlar sin nektar. Utanför de givna parametrarna känner han sig vilsen. Men det innebär inte att det inte kan vara lönsamt att flytta kupan en bit bort. Det innebär inte att honungens smak blir dålig, bara annorlunda och ny. Kanske tom bättre och det kan man vänja sig vid, tom lära sig att tycka bättre om när det nu idag finns ett val bland många olika sorters honumg att välja på.

Visst surrar det på Skolforum.

Jag har tänkt på det länge... och i torsdags så gjorde jag det äntligen. Jag tog med mig Huckleberry och gick ut på lunchrasten. I ett hörn av skolgården står några bänkar och där satte jag mig ner. Några barn som satt på bänkarna redan undrade vad det var för en bok. Jag sa att det var en spännande bok som handlade om att få vara fri. Ville någon lyssna?
I 30 minuter satt ett antal fjärdeklassare högt och lågt på bänkarna. Jag läste och vi stannade upp när vi behövde för att prata om hur man bäst gräver sig ut ur ett skjul, vad ordet "mod" innebär och vad frihet egentligen betyder. Ingen ifrågasatte på ett negativt sätt vad någon annan tyckte och tänkte. Alla fick utrymme, ändrade åsikt eller formulerade om oss. Det fanns inga måsten eller krav. När klockan ringde så skingrades vi och de vanliga lektionerna tog vid.
I fredags satte jag mig åter på bänken och snabbt fylldes de andra sittplatserna av mina ivriga litterära medresenärer.

Det här är ett exempel på en analog interaktion tillsammans med elever. Elever som jag egentligen inte undervisar, men som jag hittade en gemensam ro tillsammans med. För att läsa är rofyllt. Det vidgar tankevärldar, resonemang och analysförmågan. Trots att jag ofta propagerar för mer och (framför allt) bättre användande av IKT i skolan så ser jag ingen anledning att släppa det analoga lärandet. Egentligen ser jag ingen anledning till varför vi ska särskilja det genom ord. Digitalt eller analogt. Det handlar om lärande. Ibland i en enkelhet som inte kräver så mycket mer än att vi faktiskt gör det. Vi tänker ibland så väldigt mycket. Vi skriver också en hel del. Men hur ofta gör vi det faktiskt. Hur många gånger hittar vi hinder istället för att göra. Inte för att det inte finns mycket att göra som lärare, men ibland blir alla måsten något som står ivägen för enkelt lärande.

Man måste inte heller tycka att allt måste vara digitalt, bara för att man generellt sätt tycker att den kunskapen om hur vi arbetar med digitala verktyg i skolan måste bli bättre. Är man en person som ofta och gärna pratar om det viktiga med digitala verktyg, så verkar somliga tro att det är samma sak som att vara emot analogt lärande. Men som jag skrev, jag finner ingen motsättning i de bägge varianterna. Det enda är att vi ofta är så mycket skickligare på analogt och då kräver det digitala en del mer av oss om det ska bli bra.

Fast många gånger verkar det som att vi bara får tycka en sak. Om inte annat så tillskrivs oss åsikter som trycker in oss i det ena eller andra hörnet, fastän det inte är hela vår lärartanke.
På Twitter har du 140 tecken på dig att skriva rätt formulering. Och det måste bli rätt från början.

@någon Så är det inte alls
@någonannan Du har fel
@någonannantill Så kan du ju inte tycka

@jag Förlåt om jag uttryckte mig fel

@någon Varför skrev du så då
@någonannan Det borde du ha tänkt på från början

@jag Jag menade så här Och jag gör på flera sätt

@någonannantill Men du skrev ju inte så
@någon Är det alla dina kompisar som tycker så

@jag Jag skrev så, men låt mig förklara mig

@någonannan Nej jag väljer att missuppfatta För du skrev så från början

@jag Jag ger upp Ta bort mig från tråden tack

@någon Nej nu måste du faktiskt diskutera vidare
@någonannantill Hon gör alltid så där

Så när du twittrar så måste du vara klockren från början i dina 140 tecken. Det ges inte utrymme till missförstånd, möjlighet att klargöra eller formulera om dina ord. Om du tycker på ett sätt så ska du skriva exakt så och tycka det för all framtid. Det finns inga gråzoner. Om du gillar digitalt lärande så kan du väl inte se det goda i att läsa samt diskutera böcker med barn. Eller?

Vi skildes åt från från skolgårdshörnet med bänkarna.
De ropade till mig:
"Du kommer väl tillbaka på måndag?"

Jag lånar din bild, Marika. Hoppas att det är ok.

Cup Of Tea

Forskning på gång!

Att flippa ordmoln

Nominera till Lärarpriset!

Att bli forskad på

Det är lätt att tycka när

Flippa med Comics Head

Det här är inget blogginlägg

Lärarlegitimation - en följetong

Trappsteg till lärarlycka

Alltid kan man skylla på någon

"Jag lånar ju bara"

Att vara på topp

50 enkla och formativa bedömningstekniker

PISA - Vad hände med den digitala läsförståelsen?

Flippat FAQ - några av dom i alla fall

Vad är ett pris värt (egentligen)?

Vågar du utmana dina kunskaper?

#Kronan

Lärarsurr

Analoga tankar på min digitala plats