Quantcast
Channel: Kilskrift
Viewing all 143 articles
Browse latest View live

#digitalkramar

$
0
0
För någon vecka eller två sen, innan den stora diskussionen om "god ton" började, startade jag med att sända ut #digitalkramar. Min tanke var att de skulle spridas över Twitter genom delande. Jag började med att skicka ut tre #digitalkramar och uppmanade mottagarna att skicka vidare tre egna.

Jag såg med ett leende hur #digitalkramar spreds ut. Men min glada tanke fick ett stopp. Somliga skickade aldrig vidare några kramar, utan nöjde sig med att tacka för sina. Nåväl, det kan skyllas på dålig information. På 140 tecken blir instruktioner av nöden knapphändiga. Det som egentligen bekymrade mig mer var att de #digitalkramar ideligen skickades tillbaka. Nog för att det är trevligt att få både vanliga och #digitalkramar, men tanken var ändå att de skulle spridas.

Jag ville inte ha tillbaka några kramar och att de ändå fortsatte att studsa mellan samma personer fick mig att börja tänka. Visst fanns det undantag. Vissa trätobröder och dito systrar delade frikostigt kramar. De flesta av #digitalkramar studsade ändå runt i samma bubbla.

Nu gör jag ett nytt försök.
Kanske löser de inte upp alla knutar i ett hårt twitterklimat, men det är den goda tanken som räknas. Eller hur? Så om du läser det här, skicka gärna ut tre #digitalkramar och försök att få dom att spridas lite mer. Vi är alla här för att vi vill förbättra skolan, även om vi inte tycker likadant.

Mitt twittermeddelanden kommer att se ut så här (kopiera gärna men glöm inte att byta namn):
 Jag vill ge #digitalkramar till @LagessonJenny @Bnua och @messerbitch #skickavidare till 3 nya mottagare #lärare 
http://kilskrift.blogspot.se/2015/05/digitalkramar.html

Hur man än vänder sig...

$
0
0
Seriöst så trodde jag det aldrig. Att jag på allvar skulle vilja dra mig tillbaka från sociala medier. Rejält. Inte heller att jag skulle skriva något sånt här. För jag ogillar själv när man gör sig själv till martyr. Det är inte det jag vill göra. Jag vill bara berätta vad jag känner.

Jag är en av dom som hållit med om att den goda tonen i sociala medier många gånger övergått till intrikata påhopp. Det här är något som sker både offentligt, på tex Twittter eller Facebook, men även dolt via mail eller DM. Jag har fått min beskärda del av maktfullkomlighet och härskartekniker riktade emot mig (ibland från personer jag minst kunde ana), vilket visserligen fått mig att tänka, men som ändå fått mig att stå fast i min övertygelse:
Sociala medier är ett bra ställe att diskutera skolfrågor i!
I ett fåfängt försök att vilja visa hur sociala medier också kan verka positivt så startade jag #digitalkramar för ett tag sen. Det blev inte rikrigt som jag tänkt mig. Efter att ha problematiserat effekten så skrev jag ett blogginlägg och sen gjorde jag ett nytt försök.

Det blev ännu värre. Nu var det tydligen dumt att sända #digitalkramar också, även om intentionen var att försöka sprida dt till så många som möjligt. Nix. Det var inte ok för det kunde hända att folk kände sig exkluderade. Dessutom var det för "hurtfriskt". Jag brukar inte vara allmänt "hurtfrisk". Glad och positiv för det mesta. Men inte menat åt att enbart dunka själafränder i ryggen. Tanken med #digitalkramar var att skapa något gott. Det var dumt tänkt tydligen.

Igår blev jag anklagad för att trycka ner andra i en tråd på FB. Jag kände mig tvungen att fråga flera personer om de ansåg att jag gjorde det i den diskussion det handade om. De tyckte inte alls att jag gjort något fel. Ändå fick jag rådet att inte diskutera alls med vissa personer. Att bara släppa när jag kände mig trampad på. Jag kanske tom borde ta bort mina svar i tråden freslog någon. Så att deras kommentarer kunde stå ensamma utan någon sorts "bevis" på att det som hävdades (att jag kränkte andra människor) var sant. Nej det tänkte jag ite göra. Uppenbarligen bättre att låta märkliga resonemang stå oemotsagda om jag ska gå åp den här linjen. Följden blev att jag blockerade en del av de personer som gjorde falska anklagelser emot mig, i ren självbevarelsdrift.

Så. Jag kan inte längre diskutera i sakfrågor om jag har en motstående åsikt, för då riskerar jag att få irrelevanta och falska anklagelser riktade emot mig. Inte heler får man säga positiva saker eller skicka #digitalkramar eftersom det också kan kränka folk om de inte blir utvalda.

Bättre tydligen att vi inte diskuterar eller befinna sig i sociala medier alls med andra ord. Verkligen ett lyft för debatten och skolutvecklingen.
Känner jag mig själv så studsar jag tillbaka, men mitt i debatten om #godton så känner jag mig oerhört påhoppad från alla möjliga håll. Fastän jag inte kan förstå att jag skulle ha gjort något fel. Men det ligger väl på mig det också.
I ärlighetens namn så finns det gränser för hur mycket vi ska problematisera!


Sad Monkey, CC (by), Fernando dos Anjos


Lite (o)lustigt är det väl också att just det här var min första tweet.

Hjälp mig med boktips till elever

$
0
0
Många av mina elever vill ha boktips inför sommaren. Det här är därför ett inlägg ur ett klart egoistiskt perspektiv, eftersom jag vill ha er hjälp att fylla listan med bra böcker för elever i åldern 9-12 år. Även om det förstås är svårt att sätta exakta åldersramar så kan det vara bra med en ungefärlig åldersram.

Jag tänker att jag lätt fastnar i att rekommendera samma böcker och om vi är flera som fyller på listan så lämnar jag det givetvis fritt att sedan använda den, ta bort eller lägga till böcker eller sprida vidare för egen räkning. Givetvis skulle jag också kunna fråga på ett bibliotek, men tanken är just att jag vill ha in ett så brett perspektiv av böcker som möjligt. Så åter igen en form av kollegoism.

Listan blir i form av ett kalkylark för att lätt kunna sortera böckerna efter behov. Så med hopp om att ni vill hjälpa mig att ge boktips och inspirera barn att läsa:



Lectura Playa, cc (by)Josué Goge

Efterlysning - snälla läs!

$
0
0
Alla sätt är bra utom de dåliga?
Ibland sitter man i en situation som man inte hade räknat med alls.  Jag tänker inte gå in på hur det känns. Det här handlar inte alls om pedagogik. Det handlar inte om teknik. Det är högst personligt och jag använder alla kanaler som jag har. Man vill kanske inte vara så personlig i en sån här blogg, men just nu känns det som att jag inte har något val.
Snälla hjälp mig att sprida! Kontakta polisen på 114 14 om ni har hört eller sett något!

Uppdatering om Albins försvinnande.

Uppdatering 2


Har någon av er sett min Albin?

Han är ca 180 lång, väger 80 kg och har två örhängen i höger öra.

Uppdatering om Albins försvinnande

$
0
0
Uppdatering 2015-05-23, klockan 08:31

Det är många som skriver och undrar. Jag varken orkar eller hinner svara på allt. Så här är det just nu:

Vi har fortfarande inte hittat Albin. Polisen är inkopplad och Missing people har gått ut med en efterlysning. Jag har skrivit och ringt till alla kompisar som jag vet att Albin har. Jag ringer om och om igen.


Albin skickade ett sms (inte från sin egen mobil) i torsdags där han sa att vi inte skulle leta efter honom. Vi hittade en lapp i hans jacka där det stod att han har våra mobilnummer om han skulle behöva. Vi vet inte alls vad som har hänt eller varför. Vi har inte bråkat med honom, så det kan inte vara det. Det finns ett rykte om att man ska utmana genom att vara försvunnen 72 tmmar utan att informera familj eller vänner, men vi tror inte att det är vad som gäller här. Givetvis tänker vi inte vänta på att Albin hör av sig. Vi vill ha hem honom så snart som möjligt. Polisen ser inte det här som ett "vanligt" tonårsförsvinnande, även om det i nuläget förmodligen inte ligger något brottsligt bakom det hela.

Det har skrivits en kortare artikel om försvinnandet i Expressens nätupplaga, men uppgifterna där stämmer inte riktigt. På gott och ont har jag därför kontaktat journalisten, så får vi se om det kan vara till någon hjälp.
Jag vet att ni tänker på oss och även om det inte riktigt hjälper i sak så är det förstås skönt att veta att människor bryr sig så otroligt mycket. Något som man inte tar som helt självklart, tro mig - jag vet. 

Han kan mycket väl ha begett sig av till en annan del av Sverige. Albin har tex pratat om Göteborg och han har förmodligen kontakter på fler ställen via nätet.
Har ni barn som är kompisar med Albin så prata också med dom om att det inte är läge att hålla inne på saker som de tror skyddar Albin. Han kan mycket väl ha sagt att han inte vill att de ska säga något och vi har kommit förbi det läget för länge sen.

Det du kan göra för att hjälpa oss är att fortsätta sprida och att uppmana folk att ringa polisen på 114 14 ifall de har hört eller sett minsta lilla.

Vi är nu inne på tredje dygnet utan Albin och det går inte att beskriva de känslor jag har. Jag har aldrig kännt en så bottenlös hopplöshet förr. Man tror att hel världen ska stanna av, men det gör den inte. Allt fortsätter som vanligt, förutom hos oss.

//Karin Brånebäck

Uppdatering 2


Uppdatering 2 om Albins försvinnande

$
0
0
2015-05-23, klockan 19:01

Hej!
Först vill vi tacka alla som har engagerat sig i Albins försvinnande.
Albin är inte hemma än, men han har nått fram med ett meddelande om att han mår bra. Hör vi något mer av vikt så kommer vi att återkomma.

Karin med familj

Till Albin - 24 maj

$
0
0
Att veta vad jag ska skriva är svårt. Jag vet inte ens om du läser det här.

Albin, du är fortfarande inte hemma och jag vet inte var du är eller om du befinner dig i en bra miljö. Enligt det telefonmeddelande som jag så småningom fick så sa du att du hade det bra, men för en förälder är ovisshet aldrig samma sak som att det är bra. Försvinner oron om man får ett kort meddelande om att ens son lever? Till viss del, men i stora drag nej. Det här är inte över än och jag äter fortfarande inget, sover uruselt i korta omgångar och gråter en hel del. Inte för att jag är arg, utan för att jag saknar dig så mycket.

Det du vet om din situation just nu Albin, det vet inte jag. Det är svårt för en mamma att veta att allt är ok om man inte har kontakt.
Albin jag vill att du ska veta att jag inte är arg och att jag inte kommer att skälla på dig om du hör av dig eller kommer hem. Vi brukar alltid kunna prata oss igenom saker och komma fram till bra lösningar, eller hur? Lösningar som både du och jag är nöjda med. Du vet hur många gånger du har ringt när du varit någonstans och vill hem från någon kompis. Jag har alltid hämtat dig utan frågor eller krångel. Jag gör det igen, när som helst och var du än är!

Snälla Albin - hör av dig!

Hej Albin - det andra "brevet"

$
0
0
Jag har förstått att du inte vill bli hittad. Problemet är väl att jag så hemskt gärna vill komma i kontakt med dig ändå. Hur var det nu med den där "eviga tacksamheten"? Minns du varför du är skyldig mig det? Du vet vad jag menar och jag vet hur du svarar med det där speciella tecknet med händerna vi kör med.

Mammor är jobbiga. Dom blir ledsna och kan inte sova ordentligt när de saknar sina barn. Att det är så kan vara väldigt störande och då gör mammor saker som barnen inte gillar, tex letar efter en som inte vill bli hittad. Men dom gör det för att de aldrig kan eller vill släppa sitt barn. Har man skaffat sig en mamma så får man helt enkelt stå ut med att de inte ger upp så lätt.

Älskade lille skitunge

$
0
0
Får man säga så? Jag tror det, Albin, för jag vet att du uppfattar det på rätt sätt. Jag saknar dig så oändligt och jag vill att du ska ha det bra. Bekymret är väl att vi inte är riktigt överens om vad som är bra. Eller bäst. Jag förstår hur du tänker och resonerar just nu. Du vet att jag är mamma och att mitt "jobb"är att tänka på ett annat sätt. Inte för att jävlas, även om man skulle kunna tro det, utan för att det där mamma-jobbet går ut på att göra det som man tror är bäst för sina barn.

Det jobbiga med att bli gammal är att man tror att man kan och vet allt. På samma sätt som en tonåring kan och vet allt. Men jag tänker att vi kan mötas någonstans på mitten. Vad sägs om det? Jag tänker inte skriva om några kompromisser här på bloggen, det får vi ta när vi pratar själva du och jag, men du ska veta att jag jag vill komma fram till något som kan kännas bra för oss båda. Låter det fel? För jag kan tänka mig att du just nu tänker att det som mest spelar roll är att det känns bra för dig. Men vet du Albin, jag mår fruktansvärt dåligt just nu och jag vet att det inte är din mening att få mig att känna så. Jag vet att du är den bästa Albin som finns. Du är en en omtänksam kille. Vi har alltid kunnat prata.
Ge mig en chans!

Nej vi har inte hittat Albin

$
0
0
2015-05-27, klockan 08:58

Det är nu en vecka sen Albin försvann. Albin är fortfarande inte hemma än och vi vet fortfarande inte var han är. Alla andra meddelanen är fel. Jag vet att Albin inte gillar ded här bilderna, men det är de senaste jag har.

Om ni vill veta hur jag mår när mitt barn saknas så finns det inget som kan beskriva det. Även om jag på ytterst konstiga omvägar fått veta att han själv anser sig må bra. Ovissheten är så otroligt tung att bära.

 

Andra veckan försvunnen

$
0
0
Jag önskar att jag kunde börja den här texten med något annat än att konstatera att Albin fortfarande saknas. Men fakta är fakta. Jag har inte pratat med honom på nio dagar nu. Då satt han i mitt kök och pratatde om de mest vanliga saker.
Dagen därpå var han borta.
Eftersom vi fortfarande inte hört av Albin så läggs efterlysningsannonsen från Missing people upp imorgon igen. Om det inte har skett en förändring.

Själv mår jag självklart fortfarande inte bra.

Att inte stanna upp

$
0
0
Strax innan det blev ganska turbulent här hemma så blev jag ombedd att skriva en artikel i DIUs tidsskrift. Tidningen kom i brevlådan idag och jag plockade upp den ganska förströdd. Jag visste att den skulle komma i dagarna, men ärligt talat så är min hjärnaktivitet inte helt på plats just nu. I vilket fall kontrollerade jag att artiklen var med (man vet ju aldrig) och på vilken sida. Längst bak. Check.

Det första som mina ögon föll på var bilden av trappan. Trappan som beskriver hur du tar sig vidare i sitt pedagogiska tänk eller (för en elev) hur du tar dig vidare kunskapsmässigt. Jag brukar säga till mina elever att de kan befinna sig på vilket av trappstegen som helst, men de får inte bli sittande längst ner.

Jag har suttit på det där nedersta trappsteget den senaste tiden. I helgen började jag ta mig upp till trappsteg två och tre. Ibland halkar jag ner igen. Men jag har insett att det är ok. Så länge som man inte ger upp. Så jag strävar på. Tar mig sakta uppåt. På samma sätt som det pedagogiskt kan vara så att du blir sittande kortare eller längre tid på ett trappsteg så försöker jag låta bli att göra det nu.

Jag tror att varje erfarenhet lär en något. Det är inte säkert att du i stunden vet eller förstår vad det är, men någon gång blir den lärdomen värdefull.
Så tänk på det när du strävar uppåt för den där trappan. Oavsett om det är en pedagogisk utmaning eller om det är något personligt. Trappan finns där eftersom det faktiskt går att ta sig vidare uppåt, inte för att du ska stanna upp helt. Men det är helt okej att sitta en stund på ett trappsteg och fundera över hur du bäst ska göra för att klättra vidare.

Här är artikeln från DIU. Lite dålig skärpa och sista biten av artikeln saknas, men så är det just nu...


Och nej - vi har inte fått hem Albin än.

Det ena utesluter inte det andra - åsiktskorridorer om npf

$
0
0
Jag har läst en artikel om åsiktskorridorer i DN. Egentligen handlade det inte om skolan i första hand, men mina tankar vandrade dit i alla fall. Egentligen blev mitt eget fokus ännu mer snävt än så. Jag landade i tankar kring npf och vilka smala korridorer vi rör oss i där.

Jag har förmånen att både vara mamma till en son med autism och lärare med erfarenhet av att undervisa barn med olika funktionsnedsättningar i 19 år. Det är en situation som inte är unik, men som ger både fördelar och insikter som inte alla andra har. Med "alla andra" menar jag just de som rör sig i åsiktskorridorerna.
Nu blir kanske det här väldigt statiskt, men i ena korridoren rör sig lärare och andra pedagoger. I den andra korridoren rör sig föräldrar till barn med npf. Någonstans mitt mellan de två sitter jag.

Eftersom jag har intresse i båda korridorerna så diskuterar jag också  båda korridorerna. Det är här som artikeln jag läste kommer in. För när jag diskuterar med mina kollegor kan jag känna att jag blir bemött av ganska aggressiva tongångar där jag får förklarat för mig att man inte kan förvänta sig att en lärare "ska klara allt". Om en elev behöver extra anpassningar så kan man inte förvänta sig att den enskilde lärarens ska kunna ta hand om det. Lärarens uppgift är att undervisa. Inte nog med det. Lärarens uppgift är att undervisa på en en nivå som gör att vi kan förbättrra PISA-resultat och lärarstatus. Jag håller med om det. Svensk undervisning måste hålla en standard som motsvarar höga förväntningar. Det jag inte håller med om är att vi i och med det ska lämna vissa elever bakom oss. Att det är elevernas uppgift att hänga med eller förvisas ut ur klassrummet. Att det är speciallärarens uppgift att "ta hand om" de här eleverna. Alternativt kan eleven gå om eller placeras i en annan undervisningsform. När jag tar upp frågan om att vi som lärare inte kan skjuta ifrån oss ansvaret på det viset får jag höra att det inte alls handlar om det. Det här är för elevens bästa och inget annat. Men ärligt talat... Om kunskapen kring npf hos lärare vore bättre så skulle lärare i lika hög grad inte se det som någon annans ansvar. Men i åsiktskorridoren så får jag inte göra annat än att hålla med om att vi inte kan förväntas förändra vår undervisning. Det skrivs om att föräldrar måste skärpa sig, att ohängda elever måste lära sig passa tider och att ekonomin inte tillåter det ena eller det tredje. I de flesta fall är det ändå inte så svårt. Egentligen. Det handlar om att undervisningen inte är bra om vi som lärare inte ser varje elev. Vi kan tjata om mer och fler resurser parallellt (och vi ska göra det) men ansvaret för alla elever är ändå vårt. Det är vår undervisning som behöver förändras.
Men det är svårt att våga se att de kunskaper man har inte räcker till. Det är svårt att se att det skulle vara lärarens enskilda ansvar i varje klassrum när vi förväntas hålla hög klass på undervisningen. Saken är ändå den att det ena inte behöver utesluta det andra.

När jag diskuterar med andra föräldrar kan jag bli bemött med ganska aggressiva tongångar. Jag vet att det ställer stora krav på den förälder som har ett barn med en funktionsnedsättning. Jag befinner mig trots allt i den situationen själv. Dessutom är jag i mångt och mycket ensam i att hantera de situationer som uppkommer. Eftersom jag arbetar som lärare ser jag ändå att jag har en insikt i skolan och lärarens vardag. Det är något som jag i föräldrakorridoren försöker förmedla. Dels för att jag kan tolka läroplan och regler som gäller inom skolan, men också för att jag kan förklara hur saker och ting sker - eller inte sker - ur ett lärarperspektiv. Det handlar inte om att ursäkta lärare (även om det inte heller alltid behövs) utan snarare om att öka förståelsen för skolperspektivet för att föräldrar ska kunna navigera bättre i systemet för att kunna göra det bästa för sitt barn. När jag då försöker förklara hur det fungerar finns det dom som väldigt snabbt ropar på skolinspektion och anmälningar. Det är väldigt mycket negativa åsikter och tyckande om skolan som många gånger bottnar i dåliga erfarenheter från den egna skolgången eller något som blir eftersom det i åsiktskorridoren hetsas fram ett enekelspårogt sätt att se på saker och ting.
Jag förstår och vet att många föräldrar har bemötts på ett väldigt tråkigt och ibland felaktigt sätt. Det finns tyvärr en hel del väldigt dåliga erfarenheter i den här korridoren. Men det innebär inte att allt är ett fall för Skolinspektionen. Jag försöker istället förespråka att man öppnar upp för samtal med skolan. Att man frågar varför vissa beslut har tagits och hur skolan tänker kring olika frågor, för det är långt ifrån alltid så att det har gjorts. Det kan vara svårt att se ett föräldraansvar i att behöva samarbeta med skolan. Det är svårt att förstå ch skilja på vad som är skolans ansvar och vad det egentligen innebär gentemot vad som ligger i ett föräldraansvar. Föräldrar ska kräva saker av skolan och föräldrar har även de ett ansvar till kommunikation. Det ena utesluter inte det andra.

Jag sitter i båda åsiktskorridorerna. Viljan att mötas verkar lika dåliga i båda miljöerna, även om det finns undantag. Att vandra på i sin en smala gång kan kännas lugnande och tryggt. Väggarna stöttar om du skulle råka snubbla till eller till och med vara på väg att ramla. Om du kommer med instick så är det som att slå upp stora hål i korridorväggarna. Har vi dålig balans, dvs kunskap, så tror vi inte att vi kommer att klara av att gå vidare. Men det gör vi. Till en början kanske lite vingligt, men vi lär oss. Och om vi vågar låta de där hålen stå öppna så kan det hända att vi får syn på varandra i våra parallella korridorer. Vi kanske till och med på sikt kan skapa en korridor tillsammans.

Jag vill inte lärare något illa. Jag vill inte föräldrar något illa. Jag vill öka kunskapen i båda korridorerna och skapa en inblick i hur det är att gå i varje korridor eller hur det kan vara att stå och titta in och försöka följa bägge. Båda korridorerna har sina poänger. Båda korridorerna behöver lyssna på fotstegen i den andra korridoren.
Det ena utesluter inte det andra.



Corridor in old monastary, CC (by)Jan Fidler

Ett tack från vägen jag går

$
0
0
Du tänker att det där med Pedagogisk pub är väl inget att ha. Det är en "klubb för inbördes beundran" och det här med att prata jobb efter arbetstid - är dom inte riktigt kloka? Jag kan ärligt säga att jag inte ser den som en exklusiv klubb där enbart vissa får vara med eller komma till tals. Det här är min åsikt och självklart blir den subjektiv, men jag har alltid känt att Pedagogisk pub har varit välkomnande för alla.

Idag fick jag ett brunt kuvert. Det innehöll några "enkla" lappar. Det som stod på lapparna satte däremot igång en känsflod som jag inte riktigt kan beskriva här. Det räcker i alla fall för att jag i hjärtat ska begripa vad Pedagogisk pub betyder för mig. I både lust och nöd kan man väl säga.
Tack alla som var på Pedagogisk pub i Stockholm i torsdags! Och tack alla ni som har stöttat mig och fortsätter att stötta mig. På Facebook, på Twitter, via DM och på andra ställen och alla möjliga sätt. Jag kan inte tacka er nog!
Jag har inte vandrat den här vägen färdigt än. Tyvärr. Men det här hjälper mig att hålla hoppet uppe. Det betyder otroligt mycket!

Ett särskilt tack till F, som jag också fick ett brev från idag. Tack för presenten och tack för dina fina ord. Det värmde mig mycket!

En ledarskribents ansvar

$
0
0
Jag ligger inte helt i fas. Därför upptäcker jag Christian Dahlgrens ledare i Corren från igår först idag. Jag läser texten och tänker "du har inte en aning om vad det här handlar om". Dahlgren inbillar sig att en hemmasittare är en elev som i största allmänhet är ovillig att gå i skolan. Att det bara är att skärpa sig. Till och med den 17-årige Carl Bildt fattade det. Dahlgren tror också att hemmasittarnas föräldrar är ett gäng slashasar som ger blanka den i ifall ders barn går i skolan eller inte. Jag läser bokstav för bokstav, mening för mening och vet att det är just så här okunskapen ser ut i Sverige. Okunskap som får fäste och når ut via en ledarkolumn i en dagstidning.
Riktigt dåligt mår jag när jag läser det här:


Jag ska berätta något för dig Christian.
Min son har "skolkat". Massor! Det är inte för att han i största allmänhet struntar i skolplikten eller inte förstår att den finns. Hans exakta val för att inte gå till skolan är hans egna, men fy och skam - jag kan förstå att han valt att låta bli. För om man bemöts av den okunskap, som bland annat du står för, har man kanske inte så många andra val. När praxis är att köra på så det ryker i samma fil och fart med alla elever, så kommer vi ohjälpligt hamna i det läget att några väljer att stanna eller köra av vägen. Om vi inte vill eller kan förstå varje elevs möjlighter och styrkor då har vi inte i skolan eller skoldebatten att göra.

Carl Bildt var 17 år när han fick uttala sig i TV. Min son fyller 17 år på måndag. Han går inte i skolan just nu, för vet du vad... Han är på rymmen. Inte bara bildligt talat, utan på riktigt. Hans sista år i grundskolan valde han att avsluta genom att sticka hemifrån. 17 år - lika gammal som Carl Bildt, men utan möjlighet att få sin röst hörd. Jag vet inte var han är eller hur han har det. Mår han bra? Äter han som han ska eller har han tillräckligt med kläder för att slippa tvätta varje dag? Det är vardagsfrågor som du (om du har egna barn) lätt kan kontrollera och ha koll på. Det kan inte jag. För min son har inte rent bildligt rymt hemifrån - han har gjort det på riktigt. Vill du kalla det för "skolk" så sätt dig ner och lyssna på dom som kan mer om det här än vad du gör.

Jag har försökt i många år att hjälpa min son att få den utbildning han har rätt till. Sonen tycker att det sätt jag pratar på med lärare och myndigheter är som om jag trodde att han "är för dum för att förstå". Men i ärlighetens namn så tror jag inte det, för min son är smartare än de flesta. Det jag däremot tror är att lärare och myndigheter är "för dumma att förstå". Eller (rättare sagt) inte har den kunskap de behöver för att förstå. 
Jag är ingen slashas som struntar i ifall sonen går i skolan eller inte. Jag kunde däremot inte lyfta ens min (då) 14-åriga son under armen och vandra iväg med honom till skolan. Ännu svårare är det nu. Av flera skäl. Och nu har vi kommit till det läget att jag inte vill det. Nu är han nästan på dagen 17 år gammal och på vägen dit har han blivit sviken av både lärare, skola, myndigheter och mig. Vill han inte gå i skolan nu så måste han inte. Han har gått ut grundskolan och jag accepterar hans val, även om jag naturligtvis mår väldigt dåligt av att inte ha honom hemma.
För du förstår, Christian, när man sitter med myndigheter och påtalar vikten av det ena eller andra (och samtidigt indirekt förolämpar sin son), eftersom man vill att ens son ska bli lyssnad på, så gör man inte det för att man tycker att det är roligt att ta tjänstledigt utan lön flertalet dagar. Men det finns ingen garanti för att alla 17-åringar blir lyssnade på. För alla ungdomar ser inte idén eller syftet med att vara elevrådsordförande och gå på Östra Real.

Din ledare osar okunskap och osolidariskt tänkande. Min son är mer intellektuell än både dig och 17-årige Carl Bildt, men han tänker på ett annat sätt. Du har som ledarskribent en uppgift att förmedla åsikter. Det vore så mycket bättre om du hade kunskap kring det du vill förmedla. Har man en plattform så har man också ett ansvar. Du brister större i det ansvaret än vad jag anser att min son gör när han väljer att "skolka", för min son har ingen annan plattform att få ut sitt budskap på. Inte ens jag som förälder räcker till där. Så när Skolinspektionen, SKL och SMSP väljer att försöka ge alla hemmasittare en röst, då tycker du att det borde räcka med att eleverna inser att de "har ett ansvar att sköta sig", för det förstod ju Carl Bildt. Vad jag vet har inte Carl Bildt autism. Vad jag vet så har inte heller du autism. Så jag har ett råd till dig:
Skärp dig!


Albin har idag varit försvunnen i 16 dagar

Försvunnen i 18 dagar

$
0
0
Grattis på födelsedagen Albin! 

Inför en ny termin

$
0
0
En ny termin ligger framför oss. På vår skola har vi studiedag imorgon och jag kommer att få träffa mina elever igen på torsdag. Lite i sista minuten sitter jag nu och tänker jag på vad den här nya terminen innebär. Den andra halvan av läsåret brukar sväva fram lite lättare än den första med en ny klass. Inte bara för att det nu blir ljusare för varje dag, utan också för att du (ja åtminstone jag) har etablerat en grundläggande kontakt med eleverna som det går att bygga vidare på. Det är som om man kan öka farten lite. Ändå är det inte omöjligt att  uppdatera och förnya din undervisning. Att reflektera och börja med nytt fokus kan du egentligen göra när som helst, men det är kanske lättare efter ett uppehåll i skolvardagen. Sen kan det uppehållet vara ett sommarlov, jullov eller egentligen bara en helg. Tanken är att du alltid vill göra det som återstår av läsåret så bra som det bara går.


Så vad jag har funderat över idag är det här:

Ta en titt i ditt klassrum. Tänk efter vad du har där som är nödvändigt och vad du vill förändra. Vilka aktiviteter förekommer i ditt klassrum. Ska ordböckerna stå någon annanstans, fungerar färgpennorna fortfarande och har du placerat lagt skohornet på ett ställe där eleverna lätt kan nå det? Vilken klassrumsplacering fungerar bra för dina elever? Vill du ha olika placeringar beroende på om dina elever ska arbeta med penna och papper eller med digitala verktyg. Kan de sitta på samma sätt eller behöver de ha möjlighet att byta platser? Finns det någon av dina elever som behöver sitta på ett speciellt ställe i klassrummet? Ska de sitta på samma platser hela tiden, eller ska det finnas möjlighet att byta? Tänk igenom i vilka miljöer dina elever bäst arbetar och utgå ifrån det.
Tänk på samma sätt när det gäller ditt eget sätt att tänka kring din undervisningen. Organisera och förbereda ditt sätt att undervisa utifrån dina elevers behov, inte tvärs om.

Den tid som du har utanför klassrummet kan ge dig perspektiv på vad du gör i klassrummet. Använd förtroendetiden inte bara till att rätta prov och läsa in dig på nytt material, utan även till reflektion. Tänk på vad dina mål för undervisningen är och vilka kunskapskrav du vill att dina elever ska nå. Utvärdera kontinuerligt de framsteg du och dina elever har gjort. Om din undervisning förvillat sig iväg är det inte värre än att andas ut och börja om på rätt väg igen. Staka ut en tydlig väg där du ser de mål du har. Om det är svårt så var inte rädd för att diskutera hur du ska göra för att hamna rätt igen med en kollega. Öppna kort är något du tjänar på själv i ett längre perspektiv.

Det är inte bara kollegor du behöver kommunicera med. Att alltid ha en öppen kommunikation med elever och föräldrar är också viktigt. Utvecklingssamtalet är en sak, men kommunikation är ett pågående projekt. Därmed inte sagt att du måste ringa hem till föräldrarna om precis allt. Vilka elever eller föräldrar du kommunicera med kan växla över tid efter behov. En del elever behöver mer återkoppling och det gäller samma sak för föräldrar. Det är inte heller förbjudet att ha kontakt med föräldrar för att berätta positiva saker. Så där från ingenstans. Jag lovar att det är uppskattat. Och när det gäller elever och föräldrars eventuella starka åsikter... Det är inte alltid elever och föräldrar får som de vill, men de ska känna att de är lyssnade på.
Glöm inte att också kommunicera med din rektor. Om hen inte besöker klassrummet tillräckligt ofta måste du förmedla dina kunskaper och funderingar ändå. Hur bra en rektor än är så är hen inte en tankeläsare. Vill du ha fortbildning inom något område? Är det något som du upplever inte fungerar i ditt klassrum som du behöver stöd eller hjälp med? Har du en idé eller vill du berätta om något som fungerar väldigt bra? Åter igen... Det är inte alltid du får som du vill, men det är bra om du ser till att du blir lyssnad på.

Se till att det finns en positiv inställning till lärande i ditt klassrum.Det är kul att lära sig! Det är viktigt att inte bara du tycker det i ditt klassrum. Engagera dina elever och se till att de blir aktiva lärande individer istället för mottagare av kunskap. Var ett stöd för dina elever. Det är viktigt att eleven aldrig är ensam i sitt lärande. Ställ höga (och individuella) krav på dina elever, men också på dig själv.
Se till att använda din tid effektivt. Använd t.ex. inte digitala verktyg bara för att. Bara för att du använder digitala verktyg i ditt klassrum är det inte så att alla aktiviteter med en dator eller lärplatta bidrar till att eleverna uppnår kunskapskraven. Datorn är mer än en skrivmaskin och en lärplatta är mer än en app. Ibland använder du det ena bland använder dina elever det andra. Det är inte de digitala verktygen som är självändamålet. Papper och penna samt böcker bör inte vara ett sällsynt fenomen i ett klassrum. Digitala verktyg och analoga dito kompletterar varandra. God undervisning är inte att använda digitala verktyg, utan att veta när och hur de ska användas.

Skolutveckling och personlig utveckling i den professionella lärarrollen är ett ständigt pågående arbete! Ärligt talat är jag nog lite rädd för den läraren som säger att "jag vet hur man gör när man undervisar". För den ständiga utvecklingsmöjligheten är det som gör det här jobbet så roligt! En bra lärare reflekterar ständigt över sin undervisning och är inte främmande för att utvecklas, förändra och förbättra.

Klara färdiga - flyg!

Klargörande otydligt om skola

$
0
0
Någonstans så känner jag att jag säger emot mig själv i det här blogginlägget. Jag hittar själv inte den tydlighet som jag eftersträvar av andra i texten, men det är väl också därför jag skriver det. Ibland behöver jag skriva av mig. För att klargöra tankar för mig själv, för att få reaktioner, för att kunna hitta nya infallsvinklar och för att hitta rätt riktning. Så ta det för vad det är. Lösa tankar som försöker finna sin plats.

Utbildning är det instrument vi använder för att ge våra elever en framgångsrik och produktiv framtid. IKT är en viktig, men absolut inte den enda biten i den utbildningspusslet om vi vill ha en bättre och effektivare utbildning. Skillnaden mot skolan från år 1842är att vi (förhoppningsvis) ser eleverna som individer med vitt skilda behov snarare än en massa som kan behöva lära sig att läsa Bibeln. Vi försöker se de olika behoven som finns utifrån ekonomiska, sociala, geografiska eller andra personliga behov.

När vi talar om IT i lärandet så kan vi egentligen tala om ganska olika saker. Hårdvara, mjukvara, tjänster och läromedel kan alla vara mer eller mindre stora delar i en diskussion utan att vi alltid definierar vad vi egentligen menar. Delvis beror det med stärsta sannolik på att gränsen är otydlig. På samma sätt blir även begreppet IKT otydligt.
Det kommer ständigt nya "smarta" lösningar på (ibland ganska inbillade) problem som skolan har när det gäller IT och IKT. Allt utan att egentligen börja med att definiera just de begreppen. Produkter och tjänster från vinstdrivande företag från människor och organisationer både med och utan utbildningserfarenhet öser ut sitt utbud över oss. Vi ska använda olika media, samverka i låsta forum och användarvänliga gränssnitt och fiffiga funktioner är faktorer som ska få oss att välja just deras produkter.
Allt det här sker parallellt med att vi ska vara "professionella" och använda "traditionella" resurser.
Problemet med att försöka införa digitala verktyg parallellt med det ordinarie, mer traditionella arbetet, är att det då ofta bemöts med motstånd och förutfattade meningar om hur IKT ska implementeras i arbetet.  Fördelen med det är att den sortens okunskap går att förändra till kunskap och medvetenhet.

För att medvetandegöra fördelarna med IKT i våra skolor behövs ett kollegoistiskt och gränsöverskridande tänkande. Politiker, Skolverket, fackförbund, lärare, rektorer och huvudmän m.fl. behöver öka kommunikationen sinsemellan. Ge för att få tillbaka - istället för att tala om och kräva. Det hjälper inte i ett övergripande perspektiv om skolan fortsätter att bygga och förlita sig på de kunskapsnivåer som finns hos alla eldsjälar ute på skolorna. (Vare sig det gäller det digitala eller det analoga lärandet.) De fördelar olika instanser kan få av att våga bli bättre på att samarbeta över gränserna, kommer att ge positiva fördelar tillbaka i form av utökad kunskap utöver den egna snäva position som man befinner sig i.

Tillgängligheten till digitala verktyg behöver bli bättre på flera sätt om vi vill få en bättre skola. Vi behöver inte bara få ut ett större antal digitala enheter på skolorna, utan även bli bättre på att tillsammans definiera vad vi menar med IT och IKT samt hur det ska använda i undervisningen. Kollegoism är således inte bara viktigt ur ett individuellt perspektiv. Det land som lyckas skapa en bred, ute i verksamheten förankrad, diskussion om digitalt lärande (där man faktiskt lyssnar på lärare samt skolforskare) i den här frågan kommer också att få elever som lyckas ta det extra steget i en internationell konkurrens. Det i sig kanske inte borde vara vårt primära mål. Det viktigaste är istället att vi får individer som är skolade, utbildade samt kunniga i både traditionell, nutida och futuristisk mening.


Kvinnor och historieundervisning

$
0
0
Jag läste, precis som många av er, artikeln i DN som heter "Skolämnet historia är en strikt manlig angelägenhet" och du har kanske precis som jag följt debatten i sociala medier och TV-soffor efter det. Egentligen är det inga nyheter, för vi vet att det är så här och har vetat det länge. Frågan är varför vi fortsätter låta männen dominera historieskrivningen på det här sättet.

Jag frågade min 13-åriga dotter vilka kvinnliga historiska personer hon kände till. Jag inledde med att be henne nämna en historisk person. Det blev Gustav Vasa. Resultatet blev sen det samma som vi har sett i andra intervjuer med ungdomar. De manliga historiska personerna räknade hon upp ett flertal av utan att blinka. Historiska kvinnor var det magert med. Först när jag bad henne nämna några kvinnor tänkte hon på drottning Kristina och "en tjej som var soldat fastän man inte fick det på den tiden".
Jag frågade varför hon trodde att hon kunde fler historiska män än kvinnor. Svaret hon kom fram till var att det förmodligen inte fanns så mycket möjligheter för kvinnor förr. De var trots allt hänvisade till hemmet. Där skulle de sticka och laga mat. Sen avslutade hon med att lägga till att den där soldaten hon hade berättat om, henne kände dottern till eftersom hon hade sett ett program om det. Inte för att de hade pratat om det i skolan.

Frågan är om vi alls ska undervisa historia utifrån olika personer. Det klassiska är väl att kunna kungalängden. För en del är det praktiskt att hänga upp historien på kungarna. Problemet är att vi i värsta fall glömmer att det levde fler personer än våra kungar genom olika tidsåldrarna. Och att ca 50 % var kvinnor. Under och efter tider av stora krig var andelen kvinnor tom ännu högre.
Jag tänker att problemet är dubbelt. Det måste bli en bättre jämvikt mellan kvinnor och män när vi undervisar i historia. Samtidigt behöver vi komma ifrån ett historieperspektiv som utgår från historiska personer. Så hur ska det gå tll? Motsäger inte det varandra?

Vi kan fortsätta hitta eget material om historiska kvinnor, men det är inte meningen att kvinnor ska vara något som läraren plockar in utöver det andra. Något som behöver läggas till. Att kvinnornas bidrag till historien har förminskats ingår i talesättet "Vinnaren skriver historien". Vi har omvärderat Gustav Vasas äventyr i Dalarna. Nu måste vi fortsätta göra samma sak med historieskrivningen i mer generella termer. Meningen med att rada upp tyska generaler under andra världskriget måste vägas mot andra viktiga historiska skeenden under samma tid där kvinnor också var en högst viktig del av historieskrivningen. Kvinnor som Sophie Scholl, Miep Gies och Irma Grese (samt vad de representerar) är minst lika viktiga för att få en helhetsbild av den här perioden. Ett samhälle och de historiska händelserna är mer än bara männens historia och det är mer än bara det synbart dominerande skeendet. Vi behöver alltså bli bättre på att läsa om specifika kvinnor i historien för att få ett bredare perspektiv.

Historiska kvinnor finns inte i våra läroböcker, men de går att hitta på nätet. Olika listor finns. Jag har påbörjat min egen. De finns på en ny sida som jag skapat som heter
Samlade kvinnor.
Den är långt ifrån färdig och jag tvivlar på att den någonsin blir komplett. Jag har skapat den för min egen skull, men jag berättar om den så att också du kan använda den om du vill. Det är massor med namn som länkar vidare till sidor med mer information. Utifrån det går det sen att söka vidare på egen hand. Jag försöker också samla skrifter, avhandlingar och intressanta sidor på nätet utifrån ett kvinnoperspektiv. För mig är det bra att ha allt det samlat på samma ställe.

Håll till godo om du också vill använda materialet. Jag passar också på att slå ett slag för en ny tidning som kommer i augusti: Historiskan. Den borde finnas som komplementerande material i all historieundervisning.

Ett litet längre PS - Något jag känner att jag kom på att jag måste lägga till efter att ha letat efter och läst så många artiklar om historiens kvinnor: Varför inleds så många Wikipediaartiklar och andra beskrivningar av kvinnor med att berätta vem de var gifta med eller dotter till? En artikel om män inleds mycket mer sällan på det sättet.
Jag fick en intressant artikel av Sara Mörtsell om just det här. Väl värd att läsa:
Looking at the five pillars of Wikipedia as a feminist


Min mormors mor Eleonore

Det ska vara jobbigt att undervisa

$
0
0
Jag funderar många gånger på varför vi tar genvägar. Egentligen är det inte så konstigt, men jag tänker på det ändå. Livet går förmodligen ut på att försöka förenkla tillvaron. Det är anledningen till att vi har uppfinningar som hjulet, kylskåp och elvispar. Jag kan tänka mig att strävan efter förenkling gör att vi tjänar både tid och pengar. Dessutom kan det ge oss mer fritid. Det är inte så illa det heller.
Ändå.
Vissa saker vet jag inte om det finns ett självändamål med att förenkla.

Jag brukar säga till mina elever när de kämpar extra mycket med något att det tyvärr inte finns ett litet chip jag kan stoppa in i deras öra så att de kan förstå det hela omedelbart. Kanske vore det bra. Välj vilken utbildning du vill ha, sätt in rätt chip och du kan ta vilket yrke du vill. Kanske kommer framtiden tycka att det här blogginlägget har någon sorts naiv charm. Det kanske går att göra så här i framtiden.
Men jag menar att det ändå skulle förta nöjet en del att av kunskapssökande och lärande. Tänk efter. Vad är roligast - ett korsord som redan är ifyllt eller det du får kämpa en del med själv för att hitta de rätta orden till. Hur många vuxna sitter fortfarande med barnkorsorden och hur många försöker utmana hjärnan med ett riktigt svårt korsord utifrån den egna förmågan. Om vi nu ska prata korsord. Även om du inte roas av korsord, så tror jag att du förstår vad jag menar.

Utbildning kräver att vi ständigt tänjer på hjärncellerna en liten bit till. Vi börjar inte med komplicerade ekvationer i första klass. Vi bygger. Vi utvecklar.
Så din uppgift som lärare är att hitta var varje elev befinner sig och sen utmana lite till. Eller mycket till.

När vi däremot ska hitta material till vår undervisning så vill vi inte utmana oss. Då letar vi efter förenklingar. Jag håller med. Det är enklare att flippa ett klassrum om du lånar filmer istället för att göra dom själv. Frågan är om det blir så mycket bättre undervisning. Jag ser en risk i att låna filmer. Jag ser en ännu större risk i att låna väldigt många filmer.
Kom igen nu. En risk är inte samma sak som ett absolut faktum. Men för att det inte ska bli ett absolut faktum så behöver du vara medveten om risken. Det är därför jag är lite smått allergisk mot stora portaler med "undervisningsfilm". Det är lätt att tro att det enda du behöver göra är att låna en film och "skicka" hem den till dina elever. En i veckan. Klart. Eller också så är det så pass bekvämt att du med dina goda intentioner (ju mer tiden går) glömmer bort att hålla kvar styrfarten. Ett klassrum blir inte flippat bara för att du "skickar hem" filmer varje vecka. Det viktiga i det flippade klassrummet är tanken. Att hålla kvar fokus på vad du vill med undervisningen för att den på bästa sätt ska ge varje elev mest.

De mest meningslösa läxorna är de som skickas hem bara för att det ska skickas hem. Att enbart leverera en film hem ger inte ett mervärde. Du behöver veta syfte och mening med flippen. Är det säkert att någon annans upplägg ger det dina elever behöver? Jag tycker dessutom att det absolut bästa är att samla allt material dina elever behöver på ett enda ställe. (Om nu inte uppgiften går ut på att leta efter saker på nätet.) Att lägga allt de behöver på en blogg är det bästa. Om det ligger öppet utmanar du också i det dig själv att tänka på hur du formulerar dina flippar. I en förlängning också hur du lägger upp undervisningen i klassrummet, dvs hur du bäst utnyttjar den frigjorda tiden i klassrummet.

Tro nu inte att det är enbart så här jag tänker angående flippat material. Lärare söker lika mycket genvägar i vanliga läromedel.
"Den här boken är bra, för den följer läroplanen."
Visst är det bättre än att använda läroböcker från 1935 (den som hängt med i nyhetsflödet angående betyg i årskurs 4 förstår referensen med årtalet), men det fråntar dig inte ansvaret för att anpassa materialet till dina elever. Om du använder en lärobok från sidan 1 till sidan 137 så har du säkert inte missat något ur läroplanen, men det är ingen garanti för att alla dina elever har kunnat ta till sig innehållet.

Det går inte att bygga sin undervisning till 100 % på innehållet i en lärobok. Det går inte att bygga sin undervisning till 100 % på någon annans flippfilmer. Jag vill hävda att om du gör det så tappar du elever på vägen fram till slutmålet. Meningen är inte att alla elever ska ha hört det ämnesmässiga innehållet så som det finns skrivet i Lgr 11 eller Gy 11. Vår uppgift är att se till att alla har tagit det till sig och förstått det. Reflekterat över det. Kan analysera och jämföra samt redogöra för.
Finns det ingen egen lärartanke som åtminstone kompletterar färdiggjorda flippfilmer så har du tagit den där genvägen som kanske inte är den bästa för alla elever. Jag säger inte att det är enkelt. Men hade det varit enkelt så hade vi haft det där färdigprogrammerade chippet.

Det går inte att förenkla bra undervisning. Ändå är det vad vi så ofta strävar efter. Jag vill be dig sluta med det. Åtminstone sluta förenkla till den grad att du slutar tänka kring din undervisning. För vore det så enkelt som att enbart skicka hem" färdiggjorda" flippfilmer eller följa boken till varje punkt och stor bokstav, så skulle vem som helst kunna göra vårt jobb. Och så är det faktiskt inte.

Vi kan inte tvinga in kunskap i våra elever. Undervisning bygger på att elever tar ansvar för sitt lärande. Men för att de ska kunna göra det så gäller det här:
Det är inte elevens jobb "att hänga med" utan lärarens jobb att undervisa så att alla hänger med. 

Climbing, CC (by), Nani
Viewing all 143 articles
Browse latest View live